Innanför och utanför - om religion och skönlitteratur.

Jag har sista tiden roat mig med att läsa en hel del skönlitteratur, till min frus förvåning och kanske också glädje. Det har mest blivit Per-Anders Fogelström, och jag har hunnit en halvdussin böcker sista två veckorna. Just nu är jag inne på en av hans bokserier om människor i Stockholm, den så kallade kamratserien. Mycket är, precis som vanligt, riktigt bra. Han kunde sitt Stockholm och det märks. Och precis som alltid så kan han beskriva människor, deras tankar och funderingar. Den tidiga arbetarrörelsen har i honom en god tecknare, något som märks här såväl som i den kända och kanske numera mest lästa av hans bokserier; stad-serien och i Café Utposten från 1970.

Men något han inte riktigt fixar är att teckna människor med en religiös tro. Det blir på något sätt platt. Typerna går att känna igen - Folkes moder i kamratserien som är trångsynt och inskränkt. Men beskrivningen känns inte reell. Andra har skildrat dyster och livlös religiositet bättre. Strindbergs beskrivning av sitta alter egos reaktion på att höra Rosenius predika (från Tjänstekvinnans son), är betydligt bättre:

De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och
hörde Rosenius. Rummet var mörkt, hemskt, och
mänskorna sågo ut som de fyllt de fatala tjugofem
åren och fått ryggraden smält. Blygrå i ansiktet,
slocknade blickar; skulle det vara möjligt att den
doktor Kapff skrämt dem till Jesus allesammans?
Underligt såg det ut.

Rosenius såg ut som friden och strålade av
himmelsk glädje. Han erkände visserligen att han var en
genomusel syndare, men Jesus hade honom renat och
nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det
möjligt att det fanns en lycklig mänska? Varför
blevo då icke alla läsare!

Johan blir nu inte läsare, men dock, det är en mer förståelig utveckling hos honom än hos Fogelström. Men det kan bli ännu större skillnad. När jag läste Evelyn Vaughs fantastiska "Brideshead revisited" (En förlorad värld) förra året slogs jag av den lysande skildringen av kapten Ryders resa - från agnosticism till en sakta spirande tro. Men så är det ju en bok om nådens verkan i människors liv, skriven av en man som lämnat ungdomens otro och kom att bli en bekännande romersk-katolsk kristen. Boken är en fantastisk skildring av nåd, av människor, av en förlorad värld. Läs den.

För Fogelström skriver bra, rikigt bra. Men Vaughs nivå når han inte.