Love Wins...?

Har nu läst Rob Bells uppmärksammade Love Wins, som kommer på svenska nu i höst. Av stilen imponeras jag - detta är en god berättare som kan ta fram en historia. Jag uppskattar också den underfundiga typografin med korta stycken, poetisk sättning och ganska rörig uppsyn. Ändå fungerar det, kanske för att Bell är så engagerad i det han skriver.

Innehållet då. Det som trots allt kommer högt på listan när jag skattar saker, så verbal jag nu är. Tja, ingen höjdare faktist. Hans bok är ett tvåhundrasidorsresonemang för tanken på (nästan) alltings återlösning, i Origenes och en del andras fotspår. Men, måste jag säga, han läser ofta Bibeln selektivt. Nu är det en synd som de flesta av oss gör oss skyldiga till, men Bell läser väldigt selektivt. Somt ska tas bokstavligt. Annat bildligt. Vissa saker är överdrivna, annat inte. Sammantaget har jag en del problem med hans resonemang. Jag saknar också en del funderingar kring vad syndens destruktivitet gör med oss och vad Jesus menade med alla sina tal om möjligheten att gå fel. Visst berörs det en del, men i mitt tycke alltför lite. Dock finns det en del goda saker att ta med, men sammantaget - jag kan inte rekommendera någon att läsa boken för sin egen uppbyggelse. Däremot är den intressant att läsa för ledare, eftersom detta tankegods dyker upp på annat håll i vår tid, så det är värt att reflektera kring.

Även mindre goda böcker kan ju vara läsvärda. Även för sitt bristfälliga innehålls skull.

Knyta nya kontakter

Bloggandet är minst sagt sporadiskt för stunden, vilket skylles en del andra spännande projekt, som en bäbis exempelvis. Avslutade dock precis en bok som kan vara värd att nämna.

Gary L. McIntosh är amerikan, och har skrivit en hel del böcker. De jag har läst är inte Magnus-Malmdjupa, utan de är amerikansk pastorsmanagementlitteratur. Punkt. (Här vet jag att en hel del svenska läsare kommer att sucka djupt för att sedan klicka bort och göra något annat). Men, det är fråga om god managementlitteratur, eller kanske snarare goda böcker om ledarskap. 

Beyond the first visit är nämligen en god bok om ledarskap, och om ledarskap i förändring. Den lyfter upp den viktiga frågan om hur man som församling förhåller sig till de som är nya besökare: I princip hela boken hänger på detta - hur gör man för att förstagångsbesökarens upplevelse blir så positiv att det är relevant för honom/henne att komma tillbaka en gång till? Alltså handlar det både om hur människor kommer till kyrkan (annonsering, inbjudningar m.m.) och hur man konstruerar system och fostrar en kultur som gör att det är intressant att återkomma och själv bli delaktig. 

En hel del exempel kommer upp på vad man kan göra i olika stadier och hur man kan agera, både kulturskapande (tala aldrig illa om någon enskild i kyrkan, tala alltid om vår församling snarare än något annat) och strukturskapande (reservera de bästa (bakre) bänkraderna till "gäster", erbjud medlemskurser, pastorsmiddagar eller vad som helst som bygger relationer och skapar kontakter) för att få till en god miljö för växt och omhändertagande av nya i församlingen. Jag kan dock sakna en tydligare stratifiering av när vilka modeller är rimliga att använda - det förekommer i ca hälften av fallen men jag skulle gärna se mer av det. Det är ju trots allt skillnad på att vara megakyrka (över 2000 gudstjänstfirare/söndag), mellankyrka eller (i internationell kontekt) en liten kyrka med under 200 söndagliga gudstjänstfirare. Storleken påverkar kultur, församlingssociologi och praktiska förutsättningar för agerande. 

Skulle jag nämna en personlig favoritövning blir det den om "värsta möjliga välkomnande" - en övning för en grupp med människor som är nya i din eller min församling. De ska på några minuter skapa (i teorin, tack och lov inte i verkligheten!) det sämsta möjliga välkomnandet man kan få som ny gudstjänstbesökare. Den negativa spegelbilden kan sedan vändas till något konstruktivt. 

Viktigt är också att se att innehållet också är relevant i en svenskkyrklig kontext, även om utmaningen på många sätt blir annorlunda där - främst då finansieringsstrukturen med några undantag ser annorlunda ut. När jag var adjunkt i Halmstad så var kyrkan full, men det var inte tal om att dubbla gudstjänsten (överlag är det något som sällan är aktuellt i svenskkyrkliga sammanhang!), vilket jag kanske borde drivit hårdare. Att inte göra något åt situationen med en fylld kyrka är ju att säga till de som är utanför att "sorry, det är fullt. Gå er väg." Och det känns aningens knepigt. Även för den som är präst eller eldare i den tomma kyrkan är detta intressant läsning - för kanske är det så att den kyrkan i praktiken har hängt en "stör-ej-lapp" på kyrkporten, snarare än att man lagt ut dörrmattan som det står "välkommen" på?

En sak som definitivt är relevant att lyfta fram i såväl svenskkyrkliga som frikyrkliga sammanhang är dock att många kyrkor är godkända för fler besökare (mht utrymmningsvägar) än vad som faktiskt får plats i dem. McIntosh lyfter fram att man i USA under de senaste 80 åren ökat genomsnittlig sitsbredd med motsvarande nästan en millimeter per år, en centimeter per årtionde. Ökad fetma, men också bättre sjukvård, mindre undernäring och allmänt ökande krav driver denna utveckling. Om kyrkbänkarna var rymliga nog för 200 besökare år 1950 betyder det kanske bara 180 idag - i samma lokaler! För mig blev det en ögonöppnare! En tumstocksrunda senare har jag måttat vår kyrkas 80%-gräns till 110 gudstjänstfirare per söndag. Att brandmyndigheten godkänt 200 och att vi som mest varit 230 (inklusive en sidosal) på en gudstjänst sedan jag kom hit hör inte riktigt hit. Över 110 är det för trångt. 

Jag skulle gärna bolla denna boks innehåll med min kollega här, och med andra vänner jag känner. Reflexionen på en blogg är en sak, som hjälper till att bevara och utveckla en text. Samtalet med andra tar det vidare. För tio pund är denna titel prisvärd. Oaktad kronkurs är den läsvärd.

Slå ihjäl kackellackor

För en tid sedan skrev jag om Tony Morgans bok Killing Cockroaches. Nu har jag, precis som utlovat, läst boken. Den är bra! Men också skriven i en kontext som knappt finns i Sverige.

Tony Morgan är strateg på NewSpring, en megakyrka  i South Carolina. Och megakyrkor, finns det inte speciellt många av i Sverige. Livets Ord, Filadelfia i Stockholm, kanske någon ytterligare. That´s it. Så om du inte är Ulf Ekman eller Niklas Piensoho så har denna bok inget att lära dig? Nja, inte så enkelt. Och jag tror inte ens man behöver drömma om att få till en megakyrka i den storleken för att ha nytta av boken. Det är nämligen en ganska generell ledarskapsbok om vikten av att inte fastna i småsaker. Bokens titel - killing cockroaches - är hämtat från ett sydstatsuttryck innebär just detta - att fokusera på de små sakerna så att de stora försvinner ur sikte.

Mycket tal blir det om delegering, om utrustande och om hur man kan undvika att fastna i insektsjägarträsket. Rätt kul är också intervjuerna med olika ledare och entreprenörer om hur de undviker att jaga kackellackor.

Bäst är Guy Kawasaki, Apple-"evangelist" på 1980-talet som bland annat får frågan:

...[Tony Morgan] I don´t own an Apple computer. I feel like I´m missing out. Am I?

 - This is like me asking you, "I don´t believe in God. Am I missing out?"

Rätt kul faktiskt.

Annars är bokens budskap inriktat på seeker-sensitive-style, ledarskapets betydelse och också bönens betydelse. Alla böcker jag läser och alla fragångsrika församlingsledare jag träffar vittnar om bönens betydelse. Undrar varför, det kanske finns ett spår här att följa... [ironivarning]

Mest praktisk blir den i råden för undvikande av insektsjakt, och naturligtvis också alla fina listor över do/dont´s. Sånt är bra, och kan dessutom liva upp ett styrelsemöte Letterman style...

Hur som, boken är läsvärd, och värd att reflektera över. Niklas Piensoho har större nytta av den än vad jag har, men jag kan läsa den ändå.

Boktips - Community of Kindness

64. Make a 10-year commitment.

Step 1. Buy a burial plot.

Step 2. Make frequent reference to that burial plot as you talk about your commitment to your city and to your people. (If you place the headstone in your living room, it makes a heck of a conversation piece!) 

Så inleds ett av de 105 råden i Steve Sjogren och Rob Lewins bok Community of Kindness (2003). En bok som jag precis avslutat läsningen av och som jag absolut kommer att läsa igen. Den är helt klart skrivet med ett amerikanskt tankesätt för ögonen, och den är dessutom skriven (verkar det som) för större städer än den jag själv är verksam i.  Dock finns det mycket att ta till sig av även för oss här i vårt land, vilket gör att jag skulle rekommendera den för många ledare, inte bara för församlingsplanterare.

Råden skulle någotsånär kunna destilleras:
* Att plantera församlingar är det näst jobbigaste som överhuvudtaget är möjligt att göra. Men värt det ändå.
* Ledaren måste lägga mycket tid i bön. MYCKET tid i bön.
* Vikten av att tjäna andra och leda med exempel understryks.
* "Servant evangelism" - evangelisering genom att göra praktisk tjänst i det lokala sammanhanget - betonas.

Boken är vettig att läsa och bör finnas i en församlingsplanterares bibliotek. Själv hoppas jag att min fru skulle ta och läsa denna - samtalet skulle kunna bli mycket intressant - även om vi båda arbetar i befintliga sammanhang. Många av lärdomarna går att ta till sig ändå. Tyvärr är en av de saker som slås fast i boken att det bara finns en sak som är jobbigare än att plantera en församling - och det är att förnya en befintlig, trött en.

I Sverige är församlingsplantering främst något som frikyrkorna, delar av invandrarkyrkorna och EFS jobbar med. I Svenska kyrkan är det i stort sett ett okänt begrepp. Krismentaliteten och den minskade ekonomin kommer att kunna leda till uppvaknande på denna punkt. Distriktskyrkopräster i vårt stift och på andra håll börjar nu fundera på möjligheten att starta EFS-föreningar/grupper i sina kyrkor för att få till en grupp som kan bära kyrkan när församlingsekonomin inte längre tillåter det. Jag kan tänka mig att denna bok inte skulle vara det mest lättsmälta eller det mest nyttiga att läsa för komministrar med sådana planer - i så fall skulle jag i första hand rekommendera den anglikanska rapporten Mission-shaped Church. Men som bok nummer två eller tre skulle denna kunna göra sig - som motstånd och som något att brottas med. Själv kommer jag att läsa om den. Snart.