Ord och inga visor - relationssammanbrott på G?

Those in same sex marriages, and those who support the legitimacy of such marriage, shall not be invited to work in the ELCT. We further reject their influence in any form, as well as their money and their support.

Så skriver ELCT, Tanzanias evangelisk-lutherska kyrka i ett pressmeddelande. Läs det en gång till. Det är ingen liten kyrka som morrar. Över fem miljoner medlemmar som nu tar avstånd, och det skarpt, mot "den nya äktenskapssynen".


Jag skrev om detta i mars med följande ord

 Det är ett friskhetstecken att kyrkan i tredje världen törs höja sin egen röst och driva sin egen linje. Om vi vill fortsätta skicka missionärer till Tanzania så är det inget problem. Halva biskopskollegiet kan komma i fråga. De andra, "progressiva", får stanna hemma och odla sin provinsialism som de önskat.

De orden står kvar, men med fördjupad innebörd. Idag kom liknande uttalanden från Mekane Yesuskyrkans vicepresident. Från kyrkokansliet lär det tyvärr viftas bort. Men konsekvenser blir det.

Kyrkorna i syd utmanar oss!

Såhär en söndag kan det finnas tid att göra alla de saker som ännu ogjorts. Som exempelvis att efter eller före gudstjänsten läsa Dagens fina, några veckor gamla artikelserie om kyrkorna i Syd och om hur de utmanar oss. Gör det!
Del 1
Del 2
Del 3
Och glöm för allt i världen inte att beställa Björn Fjärstedts bok i samma ämne! Den är synnerligen läsvärd och ett snudd på måste för alla församlingsledare som är läskunniga. Om den skriver jag mer någon annan gång.

En knepig argumentation från en biskop.

Ibland blir jag som präst fundersam på kollegor. Speciellt när de kombinerar teologiskt och filosofiskt dålig argumentation med att argumentera för dåliga saker. Alla kan ha en dålig dag, och landa i detta fält. Säkert jag också. Men så finns de de som återkommande hamnar här:

(NB: Jag har inte träffat Bengt Wadensjö. Jag har inget skäl att avvisa honom som person. Men som teolog gör han sig återigen skyldig till dumheter.)

För några år sedan (hösten 2005) skrev han ett debattinlägg i Kyrkans tidning om att Muhammed borde ses som en Guds profet:

För något år sedan ställde en imam frågan till mig om jag ansåg att Muhammed var en Guds profet. Frågeställningen var då helt ny för mig och kändes omtumlande. Jag började fundera över vad en profet egentligen är. Jesus kallas ju av folket upprepade gånger en profet (till exempel Matt 21:11, 46, Luk 7:16, 24:19, Joh 6:14). En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision. Jag kom fram till att ”ja, Muhammed måste ses som Guds profet”.

Jag svarade på detta inlägg (Wadensjö i orginal i KT nummer 43 -05):

Bengt Wadensjö tar i sin debattartikel i Kyrkans tidning upp en viktig
men sällan avhandlad problematik: hur bemöter kristna islam? Många
kända och skickliga apologeter har inte berört frågan alls, antingen
för att denna religion inte trätt fram vid deras tid eller för att de
av någon orsak valde bort den. C.S. Lewis, ofta omhuldad apologet och
författare skriver just inget om den, ej heller Stefan Gustavsson i
sin "Kristen på Goda grunder" som på goda grunder ses som en lämplig
introduktionsbok till den traditionella apologetikfåran. Boken är bra,
men utmaningen från islam berörs inte.

Wadensjö löser problematiken genom att formulera ett antal kriterier
på vad som är en profet, ställa detta raster mot Muhammed, och utifrån
resultatet konstatera att denne allt var en Guds profet. Detta är ett
lovvärt försök, men i praktiken blir det meningslöst, ja rent av en
särdeles kraftig intellektuell reduktion som är förvånande att se från
en emeritibiskop.

"En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från
Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt
korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision.
Jag kom fram till att "ja, Muhammed måste ses som Guds profet"."

Egentligen är ingen av dessa faktorer speciellt besvärlig. Alla
profeter i GT, liksom Johannes döparen uppfyller dem. Problemet blir
den första tesen – om profetens budskaps Gudsursprung. Låt oss nu
hypotetiskt anta att vi byter ut Muhammed mot Joseph Smith, grundare
av mormonrörelsen.

Han hävdade att hans budskap kom från Gud, uppenbarat genom visioner
och änglars tilltal. Han struntade i att vara politiskt korrekt –
glödande slaverimotståndare som var för månggifte. Populistisk var han
inte heller. Visionsbärare? Absolut. Men ändå skriver inte Wadensjö om
Joseph Smith som en Guds profet.

Andra andliga ledare som på detta sätt också blir profeter är (för att
nämna några) Swedenborg, Jim Jones, vissa ledare för rasistiska
"kyrkor i USA" (exempelvis Church of the Creator) eller för den delen
Tomas diLeva. Matrisen är så öppet hållen så att om den första tesen –
den om ett budskap från Gud – lämnas till individen själv att besvara
så är det många, många, som blir Guds profeter – med enormt olika
budskap, olika tro och rätt och slätt olika religioner. Ett exempel -
Gud kan inte ha skapat alla människor (vilket både muslimer och
kristna tror), eller bara den vita rasen (church of the creator mfl
små sekter). Helt plötsligt har vi fyllt profettiteln med
meningslöshet upp över öronen – eftersom definitionerna är för vida.
En besvärande reduktionism har skett, som ingen religionsdialog i
världen är betjänt av.

Det är inte möjligt att bara utifrån en persons egenbekännelse säga om
dennes budskap hämtats från Gud. Detta diskvalificerar inte Muhammed
eftersom det inget säger om hans budskaps validitet. Däremot
diskvalificerar det Wadensjös definition.

Kanhända Muhammed var Guds profet. Jag tror det inte, eftersom han
inte bekänner Jesus som Messias, vilket är det nya förbundets
kriterium på att tillhöra Gud (ex 1Joh 5:1ff).

Oavsett vilket, Wadensjös väg är om än ett lovvärt försök att förhålla
sig till islam en allt för lätt väg. Den ser snygg och prydlig ut, men
är och förblir ett luftslott. Något bättre behövs..

Tyvärr fick jag aldrig något svar i Kyrkans Tidning från Wadensjö. Det hade varit kul med ett sådant - kanske ett: "Även om jag fortsätter att hävda att jag har rätt i sak kan jag erkänna att min definition var galen eller i vart fall i behov av omarbetning, låt mig formulera mig såhär istället..."? Då hade samtalet kunnat fortsätta - det hade varit spännande!

Nu är Wadensjö tillbaka igen, med ett nytt bomskott. Det har varit helg i Nacka kyrka med diverse nyandliga övningar. Och mitt i smeten sagde emeritibiskop. Det var reinkarnationstest, grupphypnos och andra saker. Sådant som genomgående kan ses (från ett kristet perspektiv) för i bästa fall tveksamt, i normalfall galet och i värsta fall ofattbart.

Bengt Wadensjö, biskop emeritus och vikarierande komminister i församlingen och en av talarna under helgen, menar att man måste vara öppen.

- Det handlar om intuition, säger han.

- Som kristen får man känna efter vad som är gott och vad som inte är det. Jag känner i alla fall om något är äkta eller inte, vad andra känner vet jag inte.

Glasklar stringens och logik, (naturligtvis förutsatt att citatet är någorlunda riktigt)? Nja... Ingen höjdare direkt...

Varför?
Därför att Wadensjö hänger upp sig på känslan. Sin känsla. "Om det känns rätt för mig så är det rätt". Om jag hade varit hans kollega i Nacka församling och känt (bara känslan) att "detta är inte gott", vems känsla hade varit riktig då?

Så återigen, även om biskopen skulle ha rätt i sak (vilket han inte har. Reinkarnation är inte en biblisk princip utan livet är ett och sedan väntar domen, inblandning med andemakter av olika slag skall undvikas m.m. m.m. osv. i nästan all evighet...) så formulerar han sig på ett sätt som tja, inte håller. Alls. Och då blir ett samtal svårt. Tyvärr.

Barndopet bibliskt?

Nej, menar Margret Sundin, pastor i Örkelljunga. Men när hon ska argumentera för varför uppstår en osäkerhet, eller snarare, ett logiskt dilemma i argumentationen.

Förkunnelsen om dopet måste lyftas igen. Dopet är något fantastiskt som en människa får ta emot som gåva. För egen del predikar jag gärna om dopets kraft, som ingången till Guds rikes rikedomar - människans möjlighet - Guds erbjudande. Det är fest i himlen och i församlingen när någon bekänner Jesus som Herre och låter sig döpas på egen bekännelse och tro.

Här uppstår ett problem. Jag vill först konstatera att jag till fullo håller med om att det behövs mer undervisning om dopet och dess konsekvenser - såväl i dopsamtal som i församlingssituationen. Det gäller inte minst i min egen kyrka, där en slags metodism ("vi döper inte barnen för att de behöver det, vi döper dem för att de redan tillhör Gud") smyger sig in. Det är ett resonemang som är så trevligt och så glatt, men som är fullständigt befängt och dessutom svårt att motivera från bibeln. Svårt? Snarare omöjligt. Alla har syndat och gått miste om härligheten hos Gud... Även barn. Tyvärr.

Men så till det logiska resonemanget. Pastor Sundin nämner både dopet som en Guds gåva och som en bekännelse- och lydnadshandling.Det blir en krock dem emellan. Inte bara i en del ovanliga fall (mentalt handikappade som inte kan tala eller kommunicera klart - gåva möjliggör dop men på egen bekännelse blir det inte genomförbart) utan också i vardagen. För om dopet är en bekännelsehandling hos den som döps så är barndop inte rimliga. Fine. Men om dopet är en Guds gåva så är det inte omöjligt. Barnet behöver frälsningen, liksom du och jag. Jag kunde vara elak innan jag kunde artikulerat och klart bekänna min tro.

Debattartikeln hade mått bra av att klurat lite kring denna distinktion också. Som den nu står skriven är den i många stycken inte hållbar.

Nej till homovälsignelse i Finland

Biskoparna i den finska lutherska kyrkan håller fast vid Guds ord och löften.

- För oss är inte registrerat partnerskap ett äktenskap, utan ett annorlunda förbund som samhället har accepterat. Att viga par av samma kön i kyrkan kan inte komma ifråga, sa ärkebiskop Jukka Paarma på en presskonferens efter biskopsmötet.

Finlands lutherska biskopar håller fast vid den traditionella äkenskapssynen enligt vilken Gud har skapat människan till man och kvinna och stiftat äktenskapet.

Det är gott att se detta, att det finns kyrkor som håller fast vid evangeliet även när det bränns. Men så är ju den finska lutherska kyrkan oerhört präglad av de olika väckelserörelser som dragit fram de senaste 300 åren. Där har, om än i olika varianter, förståelsen av det levande ordet bevarats, vilket också präglat kyrkan i sin helhet. I Sverige har vi det inte riktigt på samma sätt - här är väckelsearvet svagt på riksnivå i kyrkan medan det politiska arvet som ville tämja/bekämpa kyrkan inifrån är starkare. Ack ja...

Ser dessutom att EFK kanske behåller vigselrätten. Synd. Vore bra om någon orkade markera mot statsmakten! Och i så fall kanske fler skulle orka/våga följa efter!

Bristande logik bakom sammanslagning!

Nu börjar de ideologiska argumenten för sammanslagningen SMK - MK - SBF att tryckas på ordentligt. En nyckelfråga är ju exempelvis hur man ska få till en dopordning som fungerar i kombination med både baptistisk och metodistisk praxis.

Dagen skriver

-Det är mycket vi måste ta ställning till men jag ser inga stora knäckfrågor som kan stoppa processen, säger Mona Angel, ordförande i den styrgrupp som sedan ett par veckor arbetar intensivt med att gå igenom arbetsgruppernas förslag och som i mars ska presentera en remiss.

Två sorters dop
Bland annat föreslås att både det baptistiska dopet och barndopet praktiseras i den nya kyrkan, en fråga där åsikterna i de tre samfunden är många och skiftande och därmed inte helt lätta att förena.

- Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen, menar Mona Angel som inte heller tycker att förslaget att den nya kyrkan ska ledas av en kyrkoföreståndare - inte av en biskop som i Metodistkyrkan - är kontroversiellt.

-I Missionskyrkan har vi aldrig haft några problem med att kalla oss kyrka och det gäller även metodisterna. Och vad beträffar baptisterna uppfattar jag det som att de numera ser sig som en kyrka och inte som ett förbund. Kyrkoföreståndare låter som en titel vi kan enas om.

När sammanslagningar sker av organisatoriska skäl blir det problem. Teologin sätts åt sidan (det visar historien), särskilt när så sker av politiska eller ekonomiska skäl. Däremot kan sammanslagningar som sker av organisatoriska skäl ha positiva poänger om teologin är någorlunda homogen från början. Att däremot ha olika uppfattningar om dopet, nattvarden, biskopsämbetet och till och med om namnet på samfundsledaren är inte att ha en någorlunda homogen hållning i centrala teologiska frågor! Och denna blivande skvader ska vår kyrka ha full gemenskap med!

Missförstå mig rätt. Gud älskar metodister. Gud älskar missionsförbundare. Och baptister (jag är dessutom gift med en...). Men att jämka samman fullständigt olika teologiska traditioner och säga att

Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen

är att göra våld på sig själv, och också att tydligt säga att teologiskt tankearbete är onödigt. Av något sådant kan det näppeligen komma något gott. Tyvärr.

Jag är inte ensam om min analys heller...

Mer om McLaren

Är fortfarande väldigt glad att ha läst "A generous Ortodoxy." Stötte dock på en intressant snutt kring Brian McLaren, som jag reagerade en smula på:



McLaren landar här i en hållning som ser försoningen som något som pekar på Kristi kärlek snarare än som något som är nödvändigt för att försona människorna med Gud. Anselm vs Abelard, eller för den delen Rosenius mot Waldenström en gång till, alltså? Nog är i och för sig McLarens utmanande fråga spetsig, och väl värd att fundera på! Uppmanar Gud oss att förlåta, men själv inte kan göra detta? Själv tror jag att den subjektiva försoningsläran har sina svagheter, vilket gör den svår att bejaka, men McLarens fråga är en utmaning att ta på allvar.

En konservativ amerikansk kalvinist ger ett svar på detta. Det är pratradio. Det är konservativt, även politiskt. Det är (är jag rädd) en man som skulle rösta på en åsna (sic!) till vilket ämbete som helst, bara sagde grå fyrbening var republikan och kyrkomedlem. Men ändå värt att lyssna på - för här kommer en utmaning till McLaren - och oss andra: Om de sociala insatserna är så viktiga för kristen tro, hur kommer det sig att Jesus inte gjorde mer för att korrigera korrupta strukturer i sin samtid? Det verkar inte ha varit hans huvudprioritet om man läser i bibeln.

Visst, det går att svara (och jag gör båda svaren till mina) att John MacArthur är sessasionist (andens gåvor är inte verksamma idag) och därför kanske har svårt att tänka sig att be om övernaturligt helande, profetera över betryckta o.s.v., dels att han kanske missar det Jesus sade om att vi ska göra större saker än vad han gjorde. Och om då korset är rest en gång för alla, kan det knappast vara den vägen vi är tänkta att vandra... Men - frågan är utmanande.



Brian McLaren ger ett svar som är intressant såtillvida att han försöker peka på hur Jesusefterföljelse och kyrkotillhörighet inte nödvändigtvis hänger ihop, vilket man inte måste vara sekulär humanist för att peka på. Kyrkans minskande trovärdighet skapar människor som tar avstånd från Jesus, och i kyrkorna missar människor Jesu budskap och lägger lite puder på ytan istället: