Knyta nya kontakter

Bloggandet är minst sagt sporadiskt för stunden, vilket skylles en del andra spännande projekt, som en bäbis exempelvis. Avslutade dock precis en bok som kan vara värd att nämna.

Gary L. McIntosh är amerikan, och har skrivit en hel del böcker. De jag har läst är inte Magnus-Malmdjupa, utan de är amerikansk pastorsmanagementlitteratur. Punkt. (Här vet jag att en hel del svenska läsare kommer att sucka djupt för att sedan klicka bort och göra något annat). Men, det är fråga om god managementlitteratur, eller kanske snarare goda böcker om ledarskap. 

Beyond the first visit är nämligen en god bok om ledarskap, och om ledarskap i förändring. Den lyfter upp den viktiga frågan om hur man som församling förhåller sig till de som är nya besökare: I princip hela boken hänger på detta - hur gör man för att förstagångsbesökarens upplevelse blir så positiv att det är relevant för honom/henne att komma tillbaka en gång till? Alltså handlar det både om hur människor kommer till kyrkan (annonsering, inbjudningar m.m.) och hur man konstruerar system och fostrar en kultur som gör att det är intressant att återkomma och själv bli delaktig. 

En hel del exempel kommer upp på vad man kan göra i olika stadier och hur man kan agera, både kulturskapande (tala aldrig illa om någon enskild i kyrkan, tala alltid om vår församling snarare än något annat) och strukturskapande (reservera de bästa (bakre) bänkraderna till "gäster", erbjud medlemskurser, pastorsmiddagar eller vad som helst som bygger relationer och skapar kontakter) för att få till en god miljö för växt och omhändertagande av nya i församlingen. Jag kan dock sakna en tydligare stratifiering av när vilka modeller är rimliga att använda - det förekommer i ca hälften av fallen men jag skulle gärna se mer av det. Det är ju trots allt skillnad på att vara megakyrka (över 2000 gudstjänstfirare/söndag), mellankyrka eller (i internationell kontekt) en liten kyrka med under 200 söndagliga gudstjänstfirare. Storleken påverkar kultur, församlingssociologi och praktiska förutsättningar för agerande. 

Skulle jag nämna en personlig favoritövning blir det den om "värsta möjliga välkomnande" - en övning för en grupp med människor som är nya i din eller min församling. De ska på några minuter skapa (i teorin, tack och lov inte i verkligheten!) det sämsta möjliga välkomnandet man kan få som ny gudstjänstbesökare. Den negativa spegelbilden kan sedan vändas till något konstruktivt. 

Viktigt är också att se att innehållet också är relevant i en svenskkyrklig kontext, även om utmaningen på många sätt blir annorlunda där - främst då finansieringsstrukturen med några undantag ser annorlunda ut. När jag var adjunkt i Halmstad så var kyrkan full, men det var inte tal om att dubbla gudstjänsten (överlag är det något som sällan är aktuellt i svenskkyrkliga sammanhang!), vilket jag kanske borde drivit hårdare. Att inte göra något åt situationen med en fylld kyrka är ju att säga till de som är utanför att "sorry, det är fullt. Gå er väg." Och det känns aningens knepigt. Även för den som är präst eller eldare i den tomma kyrkan är detta intressant läsning - för kanske är det så att den kyrkan i praktiken har hängt en "stör-ej-lapp" på kyrkporten, snarare än att man lagt ut dörrmattan som det står "välkommen" på?

En sak som definitivt är relevant att lyfta fram i såväl svenskkyrkliga som frikyrkliga sammanhang är dock att många kyrkor är godkända för fler besökare (mht utrymmningsvägar) än vad som faktiskt får plats i dem. McIntosh lyfter fram att man i USA under de senaste 80 åren ökat genomsnittlig sitsbredd med motsvarande nästan en millimeter per år, en centimeter per årtionde. Ökad fetma, men också bättre sjukvård, mindre undernäring och allmänt ökande krav driver denna utveckling. Om kyrkbänkarna var rymliga nog för 200 besökare år 1950 betyder det kanske bara 180 idag - i samma lokaler! För mig blev det en ögonöppnare! En tumstocksrunda senare har jag måttat vår kyrkas 80%-gräns till 110 gudstjänstfirare per söndag. Att brandmyndigheten godkänt 200 och att vi som mest varit 230 (inklusive en sidosal) på en gudstjänst sedan jag kom hit hör inte riktigt hit. Över 110 är det för trångt. 

Jag skulle gärna bolla denna boks innehåll med min kollega här, och med andra vänner jag känner. Reflexionen på en blogg är en sak, som hjälper till att bevara och utveckla en text. Samtalet med andra tar det vidare. För tio pund är denna titel prisvärd. Oaktad kronkurs är den läsvärd.

Slå ihjäl kackellackor

För en tid sedan skrev jag om Tony Morgans bok Killing Cockroaches. Nu har jag, precis som utlovat, läst boken. Den är bra! Men också skriven i en kontext som knappt finns i Sverige.

Tony Morgan är strateg på NewSpring, en megakyrka  i South Carolina. Och megakyrkor, finns det inte speciellt många av i Sverige. Livets Ord, Filadelfia i Stockholm, kanske någon ytterligare. That´s it. Så om du inte är Ulf Ekman eller Niklas Piensoho så har denna bok inget att lära dig? Nja, inte så enkelt. Och jag tror inte ens man behöver drömma om att få till en megakyrka i den storleken för att ha nytta av boken. Det är nämligen en ganska generell ledarskapsbok om vikten av att inte fastna i småsaker. Bokens titel - killing cockroaches - är hämtat från ett sydstatsuttryck innebär just detta - att fokusera på de små sakerna så att de stora försvinner ur sikte.

Mycket tal blir det om delegering, om utrustande och om hur man kan undvika att fastna i insektsjägarträsket. Rätt kul är också intervjuerna med olika ledare och entreprenörer om hur de undviker att jaga kackellackor.

Bäst är Guy Kawasaki, Apple-"evangelist" på 1980-talet som bland annat får frågan:

...[Tony Morgan] I don´t own an Apple computer. I feel like I´m missing out. Am I?

 - This is like me asking you, "I don´t believe in God. Am I missing out?"

Rätt kul faktiskt.

Annars är bokens budskap inriktat på seeker-sensitive-style, ledarskapets betydelse och också bönens betydelse. Alla böcker jag läser och alla fragångsrika församlingsledare jag träffar vittnar om bönens betydelse. Undrar varför, det kanske finns ett spår här att följa... [ironivarning]

Mest praktisk blir den i råden för undvikande av insektsjakt, och naturligtvis också alla fina listor över do/dont´s. Sånt är bra, och kan dessutom liva upp ett styrelsemöte Letterman style...

Hur som, boken är läsvärd, och värd att reflektera över. Niklas Piensoho har större nytta av den än vad jag har, men jag kan läsa den ändå.

Boktips - Community of Kindness

64. Make a 10-year commitment.

Step 1. Buy a burial plot.

Step 2. Make frequent reference to that burial plot as you talk about your commitment to your city and to your people. (If you place the headstone in your living room, it makes a heck of a conversation piece!) 

Så inleds ett av de 105 råden i Steve Sjogren och Rob Lewins bok Community of Kindness (2003). En bok som jag precis avslutat läsningen av och som jag absolut kommer att läsa igen. Den är helt klart skrivet med ett amerikanskt tankesätt för ögonen, och den är dessutom skriven (verkar det som) för större städer än den jag själv är verksam i.  Dock finns det mycket att ta till sig av även för oss här i vårt land, vilket gör att jag skulle rekommendera den för många ledare, inte bara för församlingsplanterare.

Råden skulle någotsånär kunna destilleras:
* Att plantera församlingar är det näst jobbigaste som överhuvudtaget är möjligt att göra. Men värt det ändå.
* Ledaren måste lägga mycket tid i bön. MYCKET tid i bön.
* Vikten av att tjäna andra och leda med exempel understryks.
* "Servant evangelism" - evangelisering genom att göra praktisk tjänst i det lokala sammanhanget - betonas.

Boken är vettig att läsa och bör finnas i en församlingsplanterares bibliotek. Själv hoppas jag att min fru skulle ta och läsa denna - samtalet skulle kunna bli mycket intressant - även om vi båda arbetar i befintliga sammanhang. Många av lärdomarna går att ta till sig ändå. Tyvärr är en av de saker som slås fast i boken att det bara finns en sak som är jobbigare än att plantera en församling - och det är att förnya en befintlig, trött en.

I Sverige är församlingsplantering främst något som frikyrkorna, delar av invandrarkyrkorna och EFS jobbar med. I Svenska kyrkan är det i stort sett ett okänt begrepp. Krismentaliteten och den minskade ekonomin kommer att kunna leda till uppvaknande på denna punkt. Distriktskyrkopräster i vårt stift och på andra håll börjar nu fundera på möjligheten att starta EFS-föreningar/grupper i sina kyrkor för att få till en grupp som kan bära kyrkan när församlingsekonomin inte längre tillåter det. Jag kan tänka mig att denna bok inte skulle vara det mest lättsmälta eller det mest nyttiga att läsa för komministrar med sådana planer - i så fall skulle jag i första hand rekommendera den anglikanska rapporten Mission-shaped Church. Men som bok nummer två eller tre skulle denna kunna göra sig - som motstånd och som något att brottas med. Själv kommer jag att läsa om den. Snart.

Kyrkoår eller inte?

Hur man ska förhålla sig till det historiska kyrkoåret är en intressant och aktuell fråga. I Sverige så följs det av svenskkyrkliga församlingar men även av andra samfund. Den västkyrkliga kyrkoårstraditionen delas naturligtvis av Romersk-katolska kyrkan. De ortodoxa kyrkorna har sina varianter.

Under de sista årtiondena har fler och fler frikyrkliga församlingar börjat följa kyrkoåret. Om detta skriver Dagen idag. Tre ledare intervjuas, bland dem Ulf Ekman:

- När jag predikar har jag ett ärende, jag vill föra församlingen framåt. Därför finns det en tanke bakom det som vi tar upp i våra gudstjänster, även om vi inte följer kyrkoåret in i minsta detalj.

- Däremot fokuserar vi väldigt mycket på de kristna högtiderna. Julen, påsken och pingsten ska verkligen betonas, och vi vill att de ska "påkristnas". Man kan säga att vi influeras av kyrkoåret.

Andra har valt att helt följa kyrkoåret:

- Jag har aldrig följt det heller tidigare, men vi tyckte det skulle vara spännande att försöka och det har slagit väl ut. Det är spännande att bli tvingad att predika över texter och ämnen som kanske aldrig skulle ha blivit aktuella annars, om jag enbart skulle utgå från mig själv, säger Robert Eriksson.

Ytterligare finns det dom som väljer bort det:

- Det fantastiska inom frikyrkan är att kunna känna frihet att predika det man har på sitt hjärta, säger Rigmor Holst.

Där jag arbetar har vi valt en liknande lösning som Ulf Ekman. Vi följer de stora högtiderna, men i övrigt arbetar vi med en annan lösning - nämligen Apostlagärningarna, som vi följt sedan i höstas, ungefär ett kapitel i veckan. Ibland har det blivit helt lysande. Någon gång har det bombat rätt rejält - men Ordet får stå i centrum på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. För oss har det varit att gå från kyrkoårslektionariet till en förkunnelse som följer en bibelbok. En del av de äldre är inte så förtjusta i det, men jag tror ändå att detta är en god väg framåt. Församlingens nuläge är viktigt att förstå för att förflytta sig framåt.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en församlingsgemenskap som har en riktigt spännande bukett med olika teman under våren. EFS i Mikaelskyrkan som startade för fyra år sedan har en mycket inspirerande samling teman för våren.

Todd Bentley tillbaka - lite för snart?

Enligt Dagen så är Todd Bentley nu tillbaka i tjänst, under Rick Joyners vingar. Drygt ett år har gått efter avslöjandena om att han varit otrogen. Jag har svårt att ge en analys av Lakelandhändelserna. Nog längtar jag efter förnyelse. Och nog längtar jag efter att se fallna människor - även ledare upprättas. Men är ett år tillräckligt? För vissa kommer det aldrig vara tillräckligt. Sydstatsbaptisterna har arbetat med tvåårskarantän i liknande fall - vilket i Sverige fick en tillämpan när Filippus Army föll. Dåvarande ledaren fick en tvåårskarantän från ledarskap, men under goda ledares vård. Sedan kan upprättelsens tid komma, också i tjänsten.

Här undrar jag hur det ser ut i vår kyrka, och i Sverige i stort. Jag är rädd att det inte finns någon direkt tanke eller linje kring det, delvis till följd av vår arbetsrättslagstiftning som just på denna punkt kan bli besvärlig, men också eftersom nåden väl ofta blir billig. Men nåden är dyrbar, och därför ska vi också låta den vara fullständig. Den som fallit, men bett om förlåtelse och upprättats, ska vi välkomna som ett syskon i Herren. Sjuttiosju gånger ska vi förlåta vår broder...

Jag hade gärna sett att Todd Bentley fått vänta litet till. Att stå i tjänst innebär utmaningar på många sätt, till ande, själ och kropp. Men han står inte under mitt ledarskap, ej heller är han någon som jag personligen står nära och därför kan förmana från sidoperspektiv. Fastän jag inte ser Rick Joyner som min favoritledare att följa, så landar jag i detta - om Todd Bentleys ledare, Rick Joyner, bedömer honom redo att komma tillbaka i tjänst så kan jag inte klandra det. Vare sig vi uppskattar teologin eller inte (jag är synnerligen tveksam till mycket av det jag stött på i dessa sammanhang) så får vi välsigna Todd Bentley - önska honom Guds goda i sitt liv, att han får leva i försoningens ljus så att han blir till välsignelse för andra.

Ni som vill veta mer kan kolla hos Morningstar Ministries.

Pastorssynder att undvika...

Dagen skriver om en bok som verkar intressant - Killing Cockroaches. En bok om ledarskap och om missar som man som ledare behöver undvika. Det verkar spännande, eller vad sägs om följande lista:


1) Ge uppdrag för snabbt och åtgärda för sent

2) Fixa problem istället för processer

3) Sätta projekt före människor

4) Delegera uppgifter istället för ansvar

5) Bara se svart eller vitt

6) Bara ge feedback vid problem

7) Nonchalera magkänslan

8) Fastna i oro

9) Vara upptagen

10) Se detaljer och glömma visionen

Överlag så tror jag att frågor om ledarskap är av stor betydelse. Själv skulle jag längta efter en bok som sade "10 steg för att bryta igenom 200-vallen." Men, precis som ovanstående råd att inte göra - det är inte så enkelt. Ledarskap handlar om djupare saker än snabba råd. Eller som någon sagt. Livet har inte tid för snabba svar!.
Boken finns på Adlibris för 139:-
Kommer att beställa.
/J

Om manlighet och ledarskap

I en krets av vänner kan tankar delas och prövas. Därför är alla platser som ger utrymme för samtal, och inte bara diskussion och debatt (som naturligtvis också har sitt värde!)av godo för vilket samhälle som helst. Vi var några som pratade om ledarskap, och jag tog upp käpphästen med bristen på män i kyrkan och om hur svårt det är att få män att vilja bli delaktiga. Det bästa exemplet jag känner är Livets Ord som under 80-talet lär ha nått 45% män i församlingen, en riktigt hög siffra! När jag som bäst eggade upp oss kring frågor om församlingens upplevda feminintet och hur detta skulle kunna balanseras konstaterade den enda kvinnan i samtalet att "men, är inte de flesta församlingsledare män?".

Ridå.

Eller i vart fall, hem och gör din läxa.

För frågan är inte oväsentlig. Men kanske behöver ställas på ett annat sätt.

Hard core Halelujah

Ibland får samtal egna liv. De egna funderingarna sticker iväg någon helt annan stans. Och då är det trevligt att bli utmanad. Häromdagen läste jag i NY Times om hur några evangelikala kyrkor i USA börjat betona Jesus som kämpen, "the fighter", och som konkretiserar detta på ett synnerligen tydligt vis - genom att syssla med avancerad kampsport. Jag har svårt att tänka mig att detta skulle kunna ske i Sverige - boxning och bibelstudium är måhända lockande men inte riktigt PK i kyrkan av idag. För egen del säger jag "varför inte?", men konstaterar samtidigt att det inte riktigt är My cup of tea. Därtill är jag inte skapad...

Förra gången som muskelkristendom stod på tapeten i stor skala var för drygt 100 år sedan. I Sverige blev genomslaget inte så stort och de viktorianska/oskarianska idealen och filosofierna bakom muskelkristendom har sedan länge sedan fallit i glömska, liksom deras konkreta utlopp i samhället. Möjligen kan scoutrörelsen sägas vara ett undantag, där scoutingen fortfarande knyter an till Baden-Powells principer, fast och tryggt förankrade i de viktorianska ideal som så många idag fruktar. Men nog innehåller Scouting for Boys mycket som ännu är läsvärt och värt att begrunda?!

Jesus gick vidare...

Idag en diskussion med några ledarvänner om kyrkans svårförmåga att bevara ungdomar som blir några och tjugo i gemenskapen. En av dem hänvisade till Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar som i vart fall tar upp diskussionen. Där tycks mycket handla om att inte skapa åldersseparerade strukturer, utan att skapa förutsättningar för unga och äldre att mötas. En annan nämnde behoven av att bli behövd och få en uppgift, snarare än att passivt matas med en kyrklig konsumtionskultur. Spännande frågor som söker svar. Det är utmanande för oss alla som söker en fast grund att stå på i vårt ledarskap och som tror att grunden för livet är och förblir den levande Gudens son. Hur aktualisera detta för andra?

Värt att fundera vidare på.