2010/02/23

Staten (partiet) och kyrkan

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare intervjuas i Dagen.

Här blir sammanblandningen mellan partier och kyrkan tydlig i sin fulla absurditet. För samtidigt som schlingmann intre vill att kyrka och stat ska höra ihop så... makten lockar. Ett exempel blir i frågan om könsneutrala äktenskap:
- Jag var och träffade moderata kyrkomötesgruppen inför beslutet i Kyrkomötet. Vi hade en väldigt bra, öppen, respektfull och konstruktiv dialog.

Men om du initierar en dialog med kyrkogruppen, känns det inte som att du då som politiker försöker utöva makt över dem?
- Nej, inte alls. Det var inte så att jag kom och försökte pracka på dem vårt partiprogram. Men det är också så att de som representerar oss på kyrkomötet utgår från vårt kyrkopolitiska program som partiledningen antar.

- När vi på partistämman beslutade att verka för könsneutrala äktenskap var vi också tydliga med att om det skulle gå att genomföra i praktiken krävdes att vi följde upp det både i Sveriges riksdag men också i kyrkomötet. Och om detta hade vi en dialog.

Det hade varit intressant att där sitta som en fluga och tjuvlyssna... Här blir det tydligt just hur absurt det blir när partipolitiker ska blanda sig in i kyrkans besult. För tio år sedan fanns ett fåtal ledare i kyrkan som önskade könsneutrala äktenskap. Då var partierna emot. Idag ser det tvärtom ut. Logik? Nja.

Dagenreportern är inne på samma spår:

Förlåt att jag tjatar, men jag tycker inte att svaret blir tydligt nog. Tycker du inte att det är konstigt, att kyrka och politik får höra ihop när det gynnar partiet, men inte annars?
- Jo, det är klart att det finns många skäl som talar för att partier inte ska påverka kyrkan. Framför allt det som har med trosinriktningen att göra. Men jag skulle egentligen vilja passa på den här diskussionen just nu. För det är just det här vi ska diskutera och se hur vi hittar former för framåt. Men vår grundläggande syn är att religion och politik inte hör ihop.

Men att sitta vid maktens grytor passar bra, förstås. Men det vore spännande att veta hur en moderat församlingssyn ser ut!

2010/02/22

Judar flyr Malmö

Den judiska församlingen i Malmö tunnas ut till följd av att många flyttar till Israel. Orsaken är dock inte en nysionistisk våg, utan att fler och fler judar trakkaseras i sin egen hemstad. Nu har det även nått till världsmedierna. Telegraph skriver:

In 2009, a chapel serving the city's 700-strong Jewish community was set ablaze. Jewish cemeteries were repeatedly desecrated, worshippers were abused on their way home from prayer, and "Hitler" was mockingly chanted in the streets by masked men.
"I never thought I would see this hatred again in my lifetime, not in Sweden anyway," Mrs Popinski told The Sunday Telegraph.
"This new hatred comes from Muslim immigrants. The Jewish people are afraid now."
Malmo's Jews, however, do not just point the finger at bigoted Muslims and their fellow racists in the country's Neo-Nazi fringe. They also accuse Ilmar Reepalu, the Left-wing mayor who has been in power for 15 years, of failing to protect them.
Mr Reepalu, who is blamed for lax policing, is at the centre of a growing controversy for saying that what the Jews perceive as naked anti-Semitism is in fact just a sad, but understandable consequence of Israeli policy in the Middle East.
While his views are far from unusual on the European liberal-left, which is often accused of a pro-Palestinian bias, his Jewish critics say they encourage young Muslim hotheads to abuse and harass them.
The future looks so bleak that by one estimate, around 30 Jewish families have already left for Stockholm, England or Israel, and more are preparing to go.

Illa, illa. Och det går inte att säga att det bara är kopplat till Israels in- och utrikespolitik. Det bränner till, inte minst för den kyrka jag tillhör, där ett antiisraeliskt perspektiv tyvärr ofta är den reflexmässiga ryggmärgsreaktionen.

Läs hela artikeln här.

Är gudstjänsten tråkig? Tiden tillbaka!

Detta spännande grepp tar Helenelundskyrkan i Sollentuna till! Denna nystartade EFK-församling ger tiden tillbaka till dem som kommer men inte är nöjda med gudstjänsten.



Dagen skriver mer.

2010/02/19

Häromdagen suckade jag över dumhet i form av nyandlighet i kyrkan. Idag gör Elisabeth Sandlund en bra kommentar i Dagen om precis samma ämne.

Fastan förbryllar även utomlands...

Häromdagen skrev jag om synen på fastan i svensk kristenhet. Nu visar det sig att även USA förbryllas av fastan, i vart fall när vicepresident Biden gick omkring med en askfläck i pannan under onsdagen. Nej, han hade inte ramlat och slagit sig...



Dagen skriver

2010/02/18

En knepig argumentation från en biskop.

Ibland blir jag som präst fundersam på kollegor. Speciellt när de kombinerar teologiskt och filosofiskt dålig argumentation med att argumentera för dåliga saker. Alla kan ha en dålig dag, och landa i detta fält. Säkert jag också. Men så finns de de som återkommande hamnar här:

(NB: Jag har inte träffat Bengt Wadensjö. Jag har inget skäl att avvisa honom som person. Men som teolog gör han sig återigen skyldig till dumheter.)

För några år sedan (hösten 2005) skrev han ett debattinlägg i Kyrkans tidning om att Muhammed borde ses som en Guds profet:

För något år sedan ställde en imam frågan till mig om jag ansåg att Muhammed var en Guds profet. Frågeställningen var då helt ny för mig och kändes omtumlande. Jag började fundera över vad en profet egentligen är. Jesus kallas ju av folket upprepade gånger en profet (till exempel Matt 21:11, 46, Luk 7:16, 24:19, Joh 6:14). En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision. Jag kom fram till att ”ja, Muhammed måste ses som Guds profet”.

Jag svarade på detta inlägg (Wadensjö i orginal i KT nummer 43 -05):

Bengt Wadensjö tar i sin debattartikel i Kyrkans tidning upp en viktig
men sällan avhandlad problematik: hur bemöter kristna islam? Många
kända och skickliga apologeter har inte berört frågan alls, antingen
för att denna religion inte trätt fram vid deras tid eller för att de
av någon orsak valde bort den. C.S. Lewis, ofta omhuldad apologet och
författare skriver just inget om den, ej heller Stefan Gustavsson i
sin "Kristen på Goda grunder" som på goda grunder ses som en lämplig
introduktionsbok till den traditionella apologetikfåran. Boken är bra,
men utmaningen från islam berörs inte.

Wadensjö löser problematiken genom att formulera ett antal kriterier
på vad som är en profet, ställa detta raster mot Muhammed, och utifrån
resultatet konstatera att denne allt var en Guds profet. Detta är ett
lovvärt försök, men i praktiken blir det meningslöst, ja rent av en
särdeles kraftig intellektuell reduktion som är förvånande att se från
en emeritibiskop.

"En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från
Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt
korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision.
Jag kom fram till att "ja, Muhammed måste ses som Guds profet"."

Egentligen är ingen av dessa faktorer speciellt besvärlig. Alla
profeter i GT, liksom Johannes döparen uppfyller dem. Problemet blir
den första tesen – om profetens budskaps Gudsursprung. Låt oss nu
hypotetiskt anta att vi byter ut Muhammed mot Joseph Smith, grundare
av mormonrörelsen.

Han hävdade att hans budskap kom från Gud, uppenbarat genom visioner
och änglars tilltal. Han struntade i att vara politiskt korrekt –
glödande slaverimotståndare som var för månggifte. Populistisk var han
inte heller. Visionsbärare? Absolut. Men ändå skriver inte Wadensjö om
Joseph Smith som en Guds profet.

Andra andliga ledare som på detta sätt också blir profeter är (för att
nämna några) Swedenborg, Jim Jones, vissa ledare för rasistiska
"kyrkor i USA" (exempelvis Church of the Creator) eller för den delen
Tomas diLeva. Matrisen är så öppet hållen så att om den första tesen –
den om ett budskap från Gud – lämnas till individen själv att besvara
så är det många, många, som blir Guds profeter – med enormt olika
budskap, olika tro och rätt och slätt olika religioner. Ett exempel -
Gud kan inte ha skapat alla människor (vilket både muslimer och
kristna tror), eller bara den vita rasen (church of the creator mfl
små sekter). Helt plötsligt har vi fyllt profettiteln med
meningslöshet upp över öronen – eftersom definitionerna är för vida.
En besvärande reduktionism har skett, som ingen religionsdialog i
världen är betjänt av.

Det är inte möjligt att bara utifrån en persons egenbekännelse säga om
dennes budskap hämtats från Gud. Detta diskvalificerar inte Muhammed
eftersom det inget säger om hans budskaps validitet. Däremot
diskvalificerar det Wadensjös definition.

Kanhända Muhammed var Guds profet. Jag tror det inte, eftersom han
inte bekänner Jesus som Messias, vilket är det nya förbundets
kriterium på att tillhöra Gud (ex 1Joh 5:1ff).

Oavsett vilket, Wadensjös väg är om än ett lovvärt försök att förhålla
sig till islam en allt för lätt väg. Den ser snygg och prydlig ut, men
är och förblir ett luftslott. Något bättre behövs..

Tyvärr fick jag aldrig något svar i Kyrkans Tidning från Wadensjö. Det hade varit kul med ett sådant - kanske ett: "Även om jag fortsätter att hävda att jag har rätt i sak kan jag erkänna att min definition var galen eller i vart fall i behov av omarbetning, låt mig formulera mig såhär istället..."? Då hade samtalet kunnat fortsätta - det hade varit spännande!

Nu är Wadensjö tillbaka igen, med ett nytt bomskott. Det har varit helg i Nacka kyrka med diverse nyandliga övningar. Och mitt i smeten sagde emeritibiskop. Det var reinkarnationstest, grupphypnos och andra saker. Sådant som genomgående kan ses (från ett kristet perspektiv) för i bästa fall tveksamt, i normalfall galet och i värsta fall ofattbart.

Bengt Wadensjö, biskop emeritus och vikarierande komminister i församlingen och en av talarna under helgen, menar att man måste vara öppen.

- Det handlar om intuition, säger han.

- Som kristen får man känna efter vad som är gott och vad som inte är det. Jag känner i alla fall om något är äkta eller inte, vad andra känner vet jag inte.

Glasklar stringens och logik, (naturligtvis förutsatt att citatet är någorlunda riktigt)? Nja... Ingen höjdare direkt...

Varför?
Därför att Wadensjö hänger upp sig på känslan. Sin känsla. "Om det känns rätt för mig så är det rätt". Om jag hade varit hans kollega i Nacka församling och känt (bara känslan) att "detta är inte gott", vems känsla hade varit riktig då?

Så återigen, även om biskopen skulle ha rätt i sak (vilket han inte har. Reinkarnation är inte en biblisk princip utan livet är ett och sedan väntar domen, inblandning med andemakter av olika slag skall undvikas m.m. m.m. osv. i nästan all evighet...) så formulerar han sig på ett sätt som tja, inte håller. Alls. Och då blir ett samtal svårt. Tyvärr.

2010/02/17

Fastan inleds idag

Idag är det askonsdagen. Fastan inleds. 40 dagar fram till påsk (söndagen, uppståndelsedagen, är ingen fastedag) då vi med våra kroppar får följa Jesus i fotspåren upp till Jerusalem. Det kan te sig på olika sätt. Någon avstår från dator. Annan från TV eller något annat man håller kärt. Själv håller jag och min fru för andra året fast vid en klassisk modell - inget kött, inget vin (och inga efterrätter eller godis!) fram till påsken. Något enstaka undantag kan vara befogat - som idag, när jag inte beställt fisk//vegetariskt till en arbetslunch. Men målet ligger fast. Jerusalem, och uppståndelsens påskdag. Segerdagen.

Hur andra resonerar om påsken kan läsas här. Uppskattar speciellt följande kommentar:
Frågan: Uppmärksammar ni fastetiden i er församling?

- Det har jag inte ens en tanke på. Vi håller låg profil där. Jag säger som Björn Ferry sa efter skidskyttet igår: Punkt.
Sagesmannen, en god vän och broder, har senare meddelat att det inte riktigt var det som avsågs - för även om en annan predikoserie följs så sjunger församlingen fastepsalmer.

Ett annat fastetips återfinns här

Barndopet bibliskt?

Nej, menar Margret Sundin, pastor i Örkelljunga. Men när hon ska argumentera för varför uppstår en osäkerhet, eller snarare, ett logiskt dilemma i argumentationen.

Förkunnelsen om dopet måste lyftas igen. Dopet är något fantastiskt som en människa får ta emot som gåva. För egen del predikar jag gärna om dopets kraft, som ingången till Guds rikes rikedomar - människans möjlighet - Guds erbjudande. Det är fest i himlen och i församlingen när någon bekänner Jesus som Herre och låter sig döpas på egen bekännelse och tro.

Här uppstår ett problem. Jag vill först konstatera att jag till fullo håller med om att det behövs mer undervisning om dopet och dess konsekvenser - såväl i dopsamtal som i församlingssituationen. Det gäller inte minst i min egen kyrka, där en slags metodism ("vi döper inte barnen för att de behöver det, vi döper dem för att de redan tillhör Gud") smyger sig in. Det är ett resonemang som är så trevligt och så glatt, men som är fullständigt befängt och dessutom svårt att motivera från bibeln. Svårt? Snarare omöjligt. Alla har syndat och gått miste om härligheten hos Gud... Även barn. Tyvärr.

Men så till det logiska resonemanget. Pastor Sundin nämner både dopet som en Guds gåva och som en bekännelse- och lydnadshandling.Det blir en krock dem emellan. Inte bara i en del ovanliga fall (mentalt handikappade som inte kan tala eller kommunicera klart - gåva möjliggör dop men på egen bekännelse blir det inte genomförbart) utan också i vardagen. För om dopet är en bekännelsehandling hos den som döps så är barndop inte rimliga. Fine. Men om dopet är en Guds gåva så är det inte omöjligt. Barnet behöver frälsningen, liksom du och jag. Jag kunde vara elak innan jag kunde artikulerat och klart bekänna min tro.

Debattartikeln hade mått bra av att klurat lite kring denna distinktion också. Som den nu står skriven är den i många stycken inte hållbar.

2010/02/16

How Cristian were the founders?

För den som orkar läsa en lång engelskspråkig artikel om ämnen som skola, USA, kulturkamp, grundlagstolkning m.m. rekommenderas denna artikel varmt! Det handlar om hur kristna the founding fathers (de statsmän och ledare som grundade USA) egentligen var, och om hur tolkningen av det arvet påverkar och påverkas av skolpolitiken i USA, den för läroboksförfattare viktigaste delstaten i USA. Oavsett vilket politiskt eller religiöst perspektiv du har som läsare, så berör den. Och väcker en del frågor om Sverige, för den delen, i alla fall hos mig.

2010/02/12

Johannelundsstudenter får chans att läsa i Oxford

Fick häromdagen höra att Johannelunds teologiska högskola nu fått till ett avtal om samarbete med en Anglikansk församling. Under termin 8-9 (av 11) kan studenter finnas i England och studera goda och växande församlingar, för att sedan ta ut poängen vis Wycliffe Hall i Oxford. Och som vi alla vet, Oxford slår det mesta sett till internationell status.

Dagen skriver om det idag.

Detta kan leda till intressanta kontakter, men också till ett inflöde av den goda förnyelse som finns i den anglikanska kyrkan. Där växer många församlingar. Och, inte förvånande, det är de evangelikala, karismatiska och förnyelseinriktade som växer. Lite sådan inspiration har redan nått oss. Mer sånt tack!

EFK - "Vi avsäger oss vigselrätten"

- Vi har tagit ett beslut i förra årets representantskapsmöte om att vi har för avsikt att avsäga oss vigselrätten, och det finns inget annat beslut, säger Øyvind Tholvsen.

Igår skrev jag om att signalerna från Örebro antydde att EFK inte skulle avsäga sig vigselrätten. Idag är tongångarna klargörande - så är inte fallet, lagt beslut ligger. Vilket är positivt. Civillagstiftning för äktenskap kräver föregångsmän!

2010/02/11

Nej till homovälsignelse i Finland

Biskoparna i den finska lutherska kyrkan håller fast vid Guds ord och löften.

- För oss är inte registrerat partnerskap ett äktenskap, utan ett annorlunda förbund som samhället har accepterat. Att viga par av samma kön i kyrkan kan inte komma ifråga, sa ärkebiskop Jukka Paarma på en presskonferens efter biskopsmötet.

Finlands lutherska biskopar håller fast vid den traditionella äkenskapssynen enligt vilken Gud har skapat människan till man och kvinna och stiftat äktenskapet.

Det är gott att se detta, att det finns kyrkor som håller fast vid evangeliet även när det bränns. Men så är ju den finska lutherska kyrkan oerhört präglad av de olika väckelserörelser som dragit fram de senaste 300 åren. Där har, om än i olika varianter, förståelsen av det levande ordet bevarats, vilket också präglat kyrkan i sin helhet. I Sverige har vi det inte riktigt på samma sätt - här är väckelsearvet svagt på riksnivå i kyrkan medan det politiska arvet som ville tämja/bekämpa kyrkan inifrån är starkare. Ack ja...

Ser dessutom att EFK kanske behåller vigselrätten. Synd. Vore bra om någon orkade markera mot statsmakten! Och i så fall kanske fler skulle orka/våga följa efter!

2010/02/10

Bristande logik bakom sammanslagning!

Nu börjar de ideologiska argumenten för sammanslagningen SMK - MK - SBF att tryckas på ordentligt. En nyckelfråga är ju exempelvis hur man ska få till en dopordning som fungerar i kombination med både baptistisk och metodistisk praxis.

Dagen skriver
-Det är mycket vi måste ta ställning till men jag ser inga stora knäckfrågor som kan stoppa processen, säger Mona Angel, ordförande i den styrgrupp som sedan ett par veckor arbetar intensivt med att gå igenom arbetsgruppernas förslag och som i mars ska presentera en remiss.

Två sorters dop
Bland annat föreslås att både det baptistiska dopet och barndopet praktiseras i den nya kyrkan, en fråga där åsikterna i de tre samfunden är många och skiftande och därmed inte helt lätta att förena.

- Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen, menar Mona Angel som inte heller tycker att förslaget att den nya kyrkan ska ledas av en kyrkoföreståndare - inte av en biskop som i Metodistkyrkan - är kontroversiellt.

-I Missionskyrkan har vi aldrig haft några problem med att kalla oss kyrka och det gäller även metodisterna. Och vad beträffar baptisterna uppfattar jag det som att de numera ser sig som en kyrka och inte som ett förbund. Kyrkoföreståndare låter som en titel vi kan enas om.

När sammanslagningar sker av organisatoriska skäl blir det problem. Teologin sätts åt sidan (det visar historien), särskilt när så sker av politiska eller ekonomiska skäl. Däremot kan sammanslagningar som sker av organisatoriska skäl ha positiva poänger om teologin är någorlunda homogen från början. Att däremot ha olika uppfattningar om dopet, nattvarden, biskopsämbetet och till och med om namnet på samfundsledaren är inte att ha en någorlunda homogen hållning i centrala teologiska frågor! Och denna blivande skvader ska vår kyrka ha full gemenskap med!

Missförstå mig rätt. Gud älskar metodister. Gud älskar missionsförbundare. Och baptister (jag är dessutom gift med en...). Men att jämka samman fullständigt olika teologiska traditioner och säga att
Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen
är att göra våld på sig själv, och också att tydligt säga att teologiskt tankearbete är onödigt. Av något sådant kan det näppeligen komma något gott. Tyvärr.

Jag är inte ensam om min analys heller...

2010/02/09

Todd Bentley tillbaka - lite för snart?

Enligt Dagen så är Todd Bentley nu tillbaka i tjänst, under Rick Joyners vingar. Drygt ett år har gått efter avslöjandena om att han varit otrogen. Jag har svårt att ge en analys av Lakelandhändelserna. Nog längtar jag efter förnyelse. Och nog längtar jag efter att se fallna människor - även ledare upprättas. Men är ett år tillräckligt? För vissa kommer det aldrig vara tillräckligt. Sydstatsbaptisterna har arbetat med tvåårskarantän i liknande fall - vilket i Sverige fick en tillämpan när Filippus Army föll. Dåvarande ledaren fick en tvåårskarantän från ledarskap, men under goda ledares vård. Sedan kan upprättelsens tid komma, också i tjänsten.

Här undrar jag hur det ser ut i vår kyrka, och i Sverige i stort. Jag är rädd att det inte finns någon direkt tanke eller linje kring det, delvis till följd av vår arbetsrättslagstiftning som just på denna punkt kan bli besvärlig, men också eftersom nåden väl ofta blir billig. Men nåden är dyrbar, och därför ska vi också låta den vara fullständig. Den som fallit, men bett om förlåtelse och upprättats, ska vi välkomna som ett syskon i Herren. Sjuttiosju gånger ska vi förlåta vår broder...

Jag hade gärna sett att Todd Bentley fått vänta litet till. Att stå i tjänst innebär utmaningar på många sätt, till ande, själ och kropp. Men han står inte under mitt ledarskap, ej heller är han någon som jag personligen står nära och därför kan förmana från sidoperspektiv. Fastän jag inte ser Rick Joyner som min favoritledare att följa, så landar jag i detta - om Todd Bentleys ledare, Rick Joyner, bedömer honom redo att komma tillbaka i tjänst så kan jag inte klandra det. Vare sig vi uppskattar teologin eller inte (jag är synnerligen tveksam till mycket av det jag stött på i dessa sammanhang) så får vi välsigna Todd Bentley - önska honom Guds goda i sitt liv, att han får leva i försoningens ljus så att han blir till välsignelse för andra.

Ni som vill veta mer kan kolla hos Morningstar Ministries.

Bibelsajten läggs ned!

Jag har nåtts av beskedet att bibelsajten försvinner vid halvårsskiftet. Den har varit spretig (för att uttrycka sig milt) och inte alltid gett vettiga svar på folks frågor. Detta har lett till att den saknat förmåga att knyta till sig nya huvudmän och väntar nu på sin nedläggning, Tråkigt kan tyckas, men också ett tydligt tecken - när folk inte är överens om premisserna blir resultatet intressant. Tror Ibsen skrev något om det...

2010/02/08

Vad skall man tro på?

Funderade en smula över C.S. Lewis, Bo Giertz och Elisabeth Sandlund. För de av er som inte känner till dem så kan sägas att Lewis skrev Narniaböckerna (och en hel del annat), Giertz var biskop i Göteborg dryga tjugo år och utsågs till 1900-talets viktigste personlighet av Kyrkans Tidnings läsare medan Elisabeth Sandlund bland annat varit redaktör på nyss nämnda tidning. Nu jobbar hon på Dagen.

Vad har de gemensamt, förutom sin tro?

Jo, alla tre var övertygade ateister innan de kom till tro. Och - ingen av de tre kom till tro på Jesus som Kristus i den urvattnade tappning som är så vanlig i vår kyrka. De blev Kristustroende, och det förde med sig förändringar.


För den som haft en övertygelse som varit hållbar är inget byte intressant annat än det som leder till ännu stadigare mark.
Därför tror jag inte att det sker annat än undantagsvis att en människa går från en tro på Guds icke-existens till en Gudstro och kristentro som gör Jesus till en morallärare eller enbart förebild som människa. Det måste mera till än så. Det måste till Guds enfödde son, Jesus Kristus. Som ställer krav. Som är besvärlig. Som säger "Jag är med er alla dagar till tidens slut", och som menar det.

Mer diskussion om the Equality Bill i England

Som läsaren av bloggen är medveten om så läser jag ofta Times of London. Det har varit intressant att följa den sista tidens brittiska debatt om the Equality Bill, en slags jämställdhetslag som ska innefatta och motverka diskriminering i de flesta former. Konsekvenserna för kyrkorna kan till följd av denna lag bli mycket allvarliga eftersom religionsfriheten tycks vara den som skall vika närhelst rop om "diskriminering" hörs. (Alltså - diskriminering kan förekomma. Men inte sällan i vårt moderna samhälle handlar det om något annat än det som det först tycks vara.) Och i England, där mycket av kritiken mot den nya lagen kommit från den katolska kyrkan, har naturligtivs antikatolicismen (ett lika naturligt särdrag, eller snarare en lika tydligt nationell neuros där som här) lett till protester mot påvens besök nu i vår.
i Times skriver krönikören Dominic Lawson:
While Labour abandoned the idea of the state as all-virtuous in the economic sphere — it privatised businesses that even Margaret Thatcher balked at selling off — some of its leading figures have held firm to the view that it is possible through the enforcement power of the state to improve society’s moral character. What constitutes that “better character” will also be decided by the state, of course, although it is never very clear from what its leaders’ superior moral wisdom derives, other than the very Judeao-Christian tradition whose influence they instinctively wish to relegate.

Det är en intressant utveckling, noga värd att bevaka, även från ett svenskt perspektiv. Även här finns det politiker som önskar vad som helst utom kristen moral. Få av dem har ett tydligt alternativ för vad de önskar.

Edit:
Kunde inte undanhålla denna lysande krönika, som ju går i samma underbara engelska stil!

2010/02/07

Pastorssynder att undvika...

Dagen skriver om en bok som verkar intressant - Killing Cockroaches. En bok om ledarskap och om missar som man som ledare behöver undvika. Det verkar spännande, eller vad sägs om följande lista:


1) Ge uppdrag för snabbt och åtgärda för sent

2) Fixa problem istället för processer

3) Sätta projekt före människor

4) Delegera uppgifter istället för ansvar

5) Bara se svart eller vitt

6) Bara ge feedback vid problem

7) Nonchalera magkänslan

8) Fastna i oro

9) Vara upptagen

10) Se detaljer och glömma visionen

Överlag så tror jag att frågor om ledarskap är av stor betydelse. Själv skulle jag längta efter en bok som sade "10 steg för att bryta igenom 200-vallen." Men, precis som ovanstående råd att inte göra - det är inte så enkelt. Ledarskap handlar om djupare saker än snabba råd. Eller som någon sagt. Livet har inte tid för snabba svar!.
Boken finns på Adlibris för 139:-
Kommer att beställa.
/J

2010/02/06

Vintermöten i Stockholm

Vännerna i EFS i Stockholm har haft vintermöten. Att samlas från samma sammanhang (geografiskt och/eller teologiskt) för att tillsammans prisa Gud är gott och sunt. Där jag arbetar så finns det en likartad tradition vid annan tid på året och dessutom den ekumeniska böneveckan där många församlingar kommer samman för att be och dela gemenskap. Något att ta efter!
/J

2010/02/05

Ateister är irriterande - säger en av dem.

Varning - filosofiskt inlägg!


I en krönika i Times skriver Hugo Rifkind om ett domstolsfall som väckt uppmärksamhet i England den sista tiden. Cherie Blair, Tony Blairs fru, gav en praktiserande muslimsk man ett lägre straff för en misshandel (efter något så trivialt som ett gräl om vem som var först i bankomatkön). Hennes konstaterande var att "You are a religious man and you know this is not acceptable behaviour.” 
Om detta kan sägas mycket. Mannen var tidigare ostraffad och får nu två års villkorlig dom, böter och samhällstjänst istället för fängelse. Jag kan inte engelsk lag väl nog för att avgöra om detta är rimligt.


Rifkind, som själv säger sig vara sekulariserad, tar fasta på en del av den irritation som kommit fram till följd av detta. Först konstaterar han att fallet har "allt":
It’s got everything, this story. Creepy religious Blairs? Check. Out-of-touch judges? Check. A slightly scary Muslim? Check.
Men slutsatsen som en del ateister i England dragit, att detta vore ett orimligt förhållningssätt till lagen, att en religiös person ska kunna "slippa undan" lättare, den ger han inte mycket för:



Judge Cherie seems to be on the same page as the Pope on this, in believing that religious belief gives you a sort of super, better morality, which outweighs everything else. The NSS, equally unsurprisingly, seems to find this quite offensive. My instincts are with it. Annoyingly, though, and as my philosophy degree taught me in week one, it’s only Cherie’s lot that make conceptual sense. There’s no such thing as abstract morality. It doesn’t even make any sense. If God isn’t the ultimate answer, what is?
This is precisely why secularists are always even more annoying that religious people. Often they’re even more annoying than Cherie Booth. It’s because they’re insincere. Sooner or later, I always think, secularists are going to have to bite the bullet, ditch “morality” and “fairness” and all that Goddish guff, and start talking about convenience. Crimes are wrong, because they are inconvenient. Value systems are good, because they make life nicer. Murder is a hassle. It’ll never be stirring stuff, but at least it’s honest.


Jag håller med - men från en kristen ståndpunkt. Av moralfrågor upprörda ateister riskerar ofta att falla i "absoluta sanningsfällan" och därmed gå mot sina egna premisser. Det inser Rifkind, vilket hedrar honom. Många av de som kommenterat artikeln har dock naturligtvis gått i spinn av ilska. Flera av dem har pekat på kristna eller andra religiösa grupper som bryter mot normsystemet i den egna religionen, vilket i deras ögon skulle vara skäl nog för att religionens normsystem skulle vara felaktigt. Vilket visar oss att:
a. De som hävdar så pekar på bristande praxis, inte på att normsystemet i sig är felaktigt.
b. De som hävdar så är fast i en västerlänsk, kristet präglad kulturförståelse av rätt och fel som absoluta motsatspar.
c. De således hävdar existensen av någon form av absoluter vilket
d. Gör dem upprörda när Rifkind pekar på att det är inkonsekvent för en ateist att tro på absoluta sanningar.


Kommentar till den sista - jag vet att Ayn Rand försökte, i någon slags sekulär jakt på sanningen med stort S, skapa en antireligiös version av den naturliga lagen. Det har hävdats att detta i själva verket urartade till en kultisk religion med Rand som profet och Brandens som överstepräster., jagandes absoluta sanningar. Men det är ett sidospår i det nutida samtalet. Och efter att ha läst Och Världen skälvde är jag benägen att hålla med Rifkind även om Rand - det är en i många stycken irriterande bok. =)











En gång dö och sedan domen

(Tidigare publicerat 2006, men aktuellt ännu idag)

En av de saker som Jesus talar mycket om (för mycket för många teologers smak) är domen. Kort sagt, det går åt helvete med världen och alldeles för många av de människor som finns där, eftersom männikskans fria vilja skapat problem.

Eld och svaveltid således? Nej. Jag tror inte att det är en speciellt tillämpbar väg, och jag tror inte heller att det är en vettig modell för annat än ett mycket litet fåtal predikanter i vår tid att agera på det viset. Förvisso lyckades Jonathan Edwards rätt bra med det i en av de mest kända predikningar som någonsin hållits i USA, men det var å andra sidan år 1741...

Däremot tror jag att det är vettigt att vi som trots allt är kristna inser att Jesus blir grymt problematisk om vi skall försöka reducera bort dessa bitar. Det blir litegrann som att beskriva Peter Forsberg som hobbygolfare eller KG Hammar som prästson. Ingetdera felaktigt, men om man tar bort den dubbla utgången (och därigenom Jesu försoningsdöd) så blir som att koka soppa på en spik - utan att ha sagans kockas list. Resultatet blir väl utspätt, minst sagt.

En inte fullkomlig lista knåpade jag ihop tidigare i höst. Här är den del som finns i Matteus:
Matt 5:20
Matt 5:22-26
Matt 5:27-30
(Matt 6:15)
Matt 7:23
Matt 8:12
(Matt 10:15)
(Matt 10:34-39)
Matt 11:22-24
Matt 12:31
(Matt 12:36)
(Matt 12:41-42)
Matt 13:40-43
Matt 13:47-52
(Matt 15:13)
Matt 18:6-10
Matt 18:21-35
(Matt 19:16-30)
(Matt 21:33-46)
Matt 22:1-14
(Matt 23:13-36)
Matt 24:37-41
Matt 24:43-51
Matt 25:1-13
Matt 25:14-30
Matt 25:31-46
Matt 26:24

De inom parantes nämner bara himmel elleer helvete (men är svår- eller oförståeliga utan sin kontrast) medan de fristående ställer domsalternativen mot varandra.

Shariaavhandling del 2

Som jag skrev i förra inlägget har Dilsa Demirbag-Sten gått till angrepp mot en juridisk avhandling i Uppsala, och bland annat fått mothugg av Joel Halldorf. Idag publiceras ytterligare en kommentar på brännpunkt (SvD´s debattsida) där Torbjörn Andersson som är professor i processrätt kommer med tankar om vikten av att diskutera även djupare saker inom juridiken. Avslutningen är lysande:

Men även om en avhandling skulle innehålla uttryck som ”krypskytte”, ”angrepp” och ”rättsförakt”, vara onyanserad och osaklig eller skriven utifrån en agenda, är det betygsnämnden som avgör om den är godkänd.

En avväpnande humor gör mycket för samtalet!

2010/02/04

Kan en kultur gå vilse, kan min kultur ta fel?

Joel Halldorf skriver i SvD ett svar på Dilsa Demirbag-Stens debattartikel häromdagen. Han konstaterar:


Det grundläggande problemet i Demirbag-Stens text, liksom i den mesta religionskritiken i detta land, är oförmågan att erkänna den egna kulturens specificitet. Det finns fortfarande en idé om att den västerländska kulturen är neutral och objektiv, och att den alltid verkar för individens frihet.


Modernitetens drömmar om det rätta och det sanna vevas evinnerligen. Men om människan är måttet kan inte en specifik kultur sägas vara högst. Det faller på sin egen orimlighet. Eller, som Halldorf skriver, även majoritetskulturen kan gå vilse.

/J

Och i Somalia fortgår våldet...

Världens mest trasiga stat är troligen Somalia. Snart 20 år av inbördeskrig, aldrig en stabil regering men väl flera försök därtill. NY Times har en spännande (men lång, dock läsvärd!) artikel om vad som får en sydstatsamerikan med arabiskt påbrå att söka sig dit för att föra krig - jihad. Den läser du här

Om manlighet och ledarskap

I en krets av vänner kan tankar delas och prövas. Därför är alla platser som ger utrymme för samtal, och inte bara diskussion och debatt (som naturligtvis också har sitt värde!)av godo för vilket samhälle som helst. Vi var några som pratade om ledarskap, och jag tog upp käpphästen med bristen på män i kyrkan och om hur svårt det är att få män att vilja bli delaktiga. Det bästa exemplet jag känner är Livets Ord som under 80-talet lär ha nått 45% män i församlingen, en riktigt hög siffra! När jag som bäst eggade upp oss kring frågor om församlingens upplevda feminintet och hur detta skulle kunna balanseras konstaterade den enda kvinnan i samtalet att "men, är inte de flesta församlingsledare män?".

Ridå.

Eller i vart fall, hem och gör din läxa.

För frågan är inte oväsentlig. Men kanske behöver ställas på ett annat sätt.

2010/02/03

Hard core Halelujah

Ibland får samtal egna liv. De egna funderingarna sticker iväg någon helt annan stans. Och då är det trevligt att bli utmanad. Häromdagen läste jag i NY Times om hur några evangelikala kyrkor i USA börjat betona Jesus som kämpen, "the fighter", och som konkretiserar detta på ett synnerligen tydligt vis - genom att syssla med avancerad kampsport. Jag har svårt att tänka mig att detta skulle kunna ske i Sverige - boxning och bibelstudium är måhända lockande men inte riktigt PK i kyrkan av idag. För egen del säger jag "varför inte?", men konstaterar samtidigt att det inte riktigt är My cup of tea. Därtill är jag inte skapad...

Förra gången som muskelkristendom stod på tapeten i stor skala var för drygt 100 år sedan. I Sverige blev genomslaget inte så stort och de viktorianska/oskarianska idealen och filosofierna bakom muskelkristendom har sedan länge sedan fallit i glömska, liksom deras konkreta utlopp i samhället. Möjligen kan scoutrörelsen sägas vara ett undantag, där scoutingen fortfarande knyter an till Baden-Powells principer, fast och tryggt förankrade i de viktorianska ideal som så många idag fruktar. Men nog innehåller Scouting for Boys mycket som ännu är läsvärt och värt att begrunda?!

Hemtex rear inte ut!

Har någon någonsin köpt något till ordinarie pris på Hemtex? Kedjan som gjorde rea till ett skällsord? Nu försöker man fila på varumärket genom att skänka bort delar av sitt lager. Kanske har man ledsnat på att alltid ha rea men aldrig vara billiga?

Spännande ekumenisk satsning!

I Södertälje vill fem ortodoxa kyrkor öppna en gemensam teologisk utbildning. På sikt kan detta innebära ett spännande teologisk seminarium söder om Stockholm. Nog hade det varit kul om det hade hamnat i Uppsala, där ju flera andra samfund har sina utbildningar. Men att det blev Södertälje var nog inte så konstigt. Staden är ju den plats i Sverige där de ortodoxa kyrkorna står starkast idag.

Lycka till!

Jesus gick vidare...

Idag en diskussion med några ledarvänner om kyrkans svårförmåga att bevara ungdomar som blir några och tjugo i gemenskapen. En av dem hänvisade till Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar som i vart fall tar upp diskussionen. Där tycks mycket handla om att inte skapa åldersseparerade strukturer, utan att skapa förutsättningar för unga och äldre att mötas. En annan nämnde behoven av att bli behövd och få en uppgift, snarare än att passivt matas med en kyrklig konsumtionskultur. Spännande frågor som söker svar. Det är utmanande för oss alla som söker en fast grund att stå på i vårt ledarskap och som tror att grunden för livet är och förblir den levande Gudens son. Hur aktualisera detta för andra?

Värt att fundera vidare på.

2010/02/02

En lek med ord...

Häromdagen utsattes jag för en nyttig övning i fria associationer. En bekant ledde en grupp i ett möte och gav helt plötsligt följande uppgift:
"Ta en penna och ett papper. Jag kommer att säga ett ord, och ni ska skriva ned den första association ni kommer att tänka på när ni hör ordet."
Ordet var stake, och när vi sedan fick säga våra nedskrivna ord var varianterna många... Ljusstake? Inte bara!

Den här bloggen har ju en titel som är avsiktligt provokativ. Men titeln är också en lek med ord. Leken, det fria förhållningssättet, det skapande, vittnar om Guds skaparkraft. Vittnar om himlen. Och bär bud om att livet är värt att leva.