Bristande logik bakom sammanslagning!

Nu börjar de ideologiska argumenten för sammanslagningen SMK - MK - SBF att tryckas på ordentligt. En nyckelfråga är ju exempelvis hur man ska få till en dopordning som fungerar i kombination med både baptistisk och metodistisk praxis.

Dagen skriver

-Det är mycket vi måste ta ställning till men jag ser inga stora knäckfrågor som kan stoppa processen, säger Mona Angel, ordförande i den styrgrupp som sedan ett par veckor arbetar intensivt med att gå igenom arbetsgruppernas förslag och som i mars ska presentera en remiss.

Två sorters dop
Bland annat föreslås att både det baptistiska dopet och barndopet praktiseras i den nya kyrkan, en fråga där åsikterna i de tre samfunden är många och skiftande och därmed inte helt lätta att förena.

- Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen, menar Mona Angel som inte heller tycker att förslaget att den nya kyrkan ska ledas av en kyrkoföreståndare - inte av en biskop som i Metodistkyrkan - är kontroversiellt.

-I Missionskyrkan har vi aldrig haft några problem med att kalla oss kyrka och det gäller även metodisterna. Och vad beträffar baptisterna uppfattar jag det som att de numera ser sig som en kyrka och inte som ett förbund. Kyrkoföreståndare låter som en titel vi kan enas om.

När sammanslagningar sker av organisatoriska skäl blir det problem. Teologin sätts åt sidan (det visar historien), särskilt när så sker av politiska eller ekonomiska skäl. Däremot kan sammanslagningar som sker av organisatoriska skäl ha positiva poänger om teologin är någorlunda homogen från början. Att däremot ha olika uppfattningar om dopet, nattvarden, biskopsämbetet och till och med om namnet på samfundsledaren är inte att ha en någorlunda homogen hållning i centrala teologiska frågor! Och denna blivande skvader ska vår kyrka ha full gemenskap med!

Missförstå mig rätt. Gud älskar metodister. Gud älskar missionsförbundare. Och baptister (jag är dessutom gift med en...). Men att jämka samman fullständigt olika teologiska traditioner och säga att

Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen

är att göra våld på sig själv, och också att tydligt säga att teologiskt tankearbete är onödigt. Av något sådant kan det näppeligen komma något gott. Tyvärr.

Jag är inte ensam om min analys heller...