2010/02/17

Barndopet bibliskt?

Nej, menar Margret Sundin, pastor i Örkelljunga. Men när hon ska argumentera för varför uppstår en osäkerhet, eller snarare, ett logiskt dilemma i argumentationen.

Förkunnelsen om dopet måste lyftas igen. Dopet är något fantastiskt som en människa får ta emot som gåva. För egen del predikar jag gärna om dopets kraft, som ingången till Guds rikes rikedomar - människans möjlighet - Guds erbjudande. Det är fest i himlen och i församlingen när någon bekänner Jesus som Herre och låter sig döpas på egen bekännelse och tro.

Här uppstår ett problem. Jag vill först konstatera att jag till fullo håller med om att det behövs mer undervisning om dopet och dess konsekvenser - såväl i dopsamtal som i församlingssituationen. Det gäller inte minst i min egen kyrka, där en slags metodism ("vi döper inte barnen för att de behöver det, vi döper dem för att de redan tillhör Gud") smyger sig in. Det är ett resonemang som är så trevligt och så glatt, men som är fullständigt befängt och dessutom svårt att motivera från bibeln. Svårt? Snarare omöjligt. Alla har syndat och gått miste om härligheten hos Gud... Även barn. Tyvärr.

Men så till det logiska resonemanget. Pastor Sundin nämner både dopet som en Guds gåva och som en bekännelse- och lydnadshandling.Det blir en krock dem emellan. Inte bara i en del ovanliga fall (mentalt handikappade som inte kan tala eller kommunicera klart - gåva möjliggör dop men på egen bekännelse blir det inte genomförbart) utan också i vardagen. För om dopet är en bekännelsehandling hos den som döps så är barndop inte rimliga. Fine. Men om dopet är en Guds gåva så är det inte omöjligt. Barnet behöver frälsningen, liksom du och jag. Jag kunde vara elak innan jag kunde artikulerat och klart bekänna min tro.

Debattartikeln hade mått bra av att klurat lite kring denna distinktion också. Som den nu står skriven är den i många stycken inte hållbar.

Inga kommentarer: