Ateister är irriterande - säger en av dem.

Varning - filosofiskt inlägg!


I en krönika i Times skriver Hugo Rifkind om ett domstolsfall som väckt uppmärksamhet i England den sista tiden. Cherie Blair, Tony Blairs fru, gav en praktiserande muslimsk man ett lägre straff för en misshandel (efter något så trivialt som ett gräl om vem som var först i bankomatkön). Hennes konstaterande var att "You are a religious man and you know this is not acceptable behaviour.” 
Om detta kan sägas mycket. Mannen var tidigare ostraffad och får nu två års villkorlig dom, böter och samhällstjänst istället för fängelse. Jag kan inte engelsk lag väl nog för att avgöra om detta är rimligt.


Rifkind, som själv säger sig vara sekulariserad, tar fasta på en del av den irritation som kommit fram till följd av detta. Först konstaterar han att fallet har "allt":
It’s got everything, this story. Creepy religious Blairs? Check. Out-of-touch judges? Check. A slightly scary Muslim? Check.
Men slutsatsen som en del ateister i England dragit, att detta vore ett orimligt förhållningssätt till lagen, att en religiös person ska kunna "slippa undan" lättare, den ger han inte mycket för:

Judge Cherie seems to be on the same page as the Pope on this, in believing that religious belief gives you a sort of super, better morality, which outweighs everything else. The NSS, equally unsurprisingly, seems to find this quite offensive. My instincts are with it. Annoyingly, though, and as my philosophy degree taught me in week one, it’s only Cherie’s lot that make conceptual sense. There’s no such thing as abstract morality. It doesn’t even make any sense. If God isn’t the ultimate answer, what is?

This is precisely why secularists are always even more annoying that religious people. Often they’re even more annoying than Cherie Booth. It’s because they’re insincere. Sooner or later, I always think, secularists are going to have to bite the bullet, ditch “morality” and “fairness” and all that Goddish guff, and start talking about convenience. Crimes are wrong, because they are inconvenient. Value systems are good, because they make life nicer. Murder is a hassle. It’ll never be stirring stuff, but at least it’s honest.


Jag håller med - men från en kristen ståndpunkt. Av moralfrågor upprörda ateister riskerar ofta att falla i "absoluta sanningsfällan" och därmed gå mot sina egna premisser. Det inser Rifkind, vilket hedrar honom. Många av de som kommenterat artikeln har dock naturligtvis gått i spinn av ilska. Flera av dem har pekat på kristna eller andra religiösa grupper som bryter mot normsystemet i den egna religionen, vilket i deras ögon skulle vara skäl nog för att religionens normsystem skulle vara felaktigt. Vilket visar oss att:
a. De som hävdar så pekar på bristande praxis, inte på att normsystemet i sig är felaktigt.
b. De som hävdar så är fast i en västerlänsk, kristet präglad kulturförståelse av rätt och fel som absoluta motsatspar.
c. De således hävdar existensen av någon form av absoluter vilket
d. Gör dem upprörda när Rifkind pekar på att det är inkonsekvent för en ateist att tro på absoluta sanningar.


Kommentar till den sista - jag vet att Ayn Rand försökte, i någon slags sekulär jakt på sanningen med stort S, skapa en antireligiös version av den naturliga lagen. Det har hävdats att detta i själva verket urartade till en kultisk religion med Rand som profet och Brandens som överstepräster., jagandes absoluta sanningar. Men det är ett sidospår i det nutida samtalet. Och efter att ha läst Och Världen skälvde är jag benägen att hålla med Rifkind även om Rand - det är en i många stycken irriterande bok. =)