New age - verkligheten = 0-1

Östersundspostens Jens Ganman har varit på föredrag med Kay Pollak. Publiken är nöjd på förhand. Men journalisten och krönikören Ganman är, för att uttrycka det försiktigt, an något annorlunda uppfattning.

Två flaggor hänger ner från taket. 

En med en glad gubbe på, en med en ledsen. 

Redan där är det farligt nära en NileCity sketch, men Pollaks publik verkar inte bry sig.

Bilden är obetalbar, men jag kan inte sno den av upphovsrättsskäl. Det är verkligen en glad och ledsen gubbe...

Han spottar ur sig påståenden och anekdoter, och mer än en gång hajar jag till och tänker: ”Men vänta nu ... vad SÄGER  han..!?”

Exempel: 

”Det är som med de mentalt störda på olika  sjukhus och så, som hittar på saker de blir störda av.”

Här blir det ett dilemma för mig när jag läser en sak som denna. Endera så har Pollack låtit bli att tänka på denna punkt, vad det är han säger. Eller så är han en strikt följare av någon slags karmalag - det är den sjukes fel att den sjuke är sjuk, och det bygger på händelser kanske i ett tidigare liv... För en kristen förståelse är detta väsenfrämmande!

I Pollaks världs finns inga psykopater, inga mytomaner, inga hustrumisshandlare, inga sadister, inga bedragare, inga fascister, inga pedofiler ...

Där finns bara offer.

Inga förövare.

Och människor som är kränkta, ledsna eller orättvist behandlade ska inte söka tröst eller upprättelse.

De ska blicka inåt. 

Välja glädje.

I "så som i himmelen" är nyckelrepliken "det finns ingen synd". Lite märkligt i en film med hustrumisshandel, mordförsök, otrohet m.m. Men visst. Dilemmat är ju då att den som gör ont blir en annan, en utomstående. Möjligheten tillupprättelse och förlåtelse är i princip borta. Så dem som Pollack talar till måste per automatik vara de hunsade, de slagna, de som är offer. För hans budskap är inte riktat till någon som i någon situation inte är ett offer.

Föredraget avslutas med att Pollak sätter på Queens ”I Want to Break Free” och ropar:

”Du skapar din egen verklighet!”

Då är det inte bara farligt nära Ricky Gervais rollkaraktär David Brent, när han håller ­föredrag i ”The Office”, och avslutar sitt föredrag med att spela ”Simply the Best”. 

Det ÄR The Office. 

Eller valfritt Amway-möte.

Verkligheten överträffar dikten. 

Än en gång.