Staten (partiet) och kyrkan

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare intervjuas i Dagen.

Här blir sammanblandningen mellan partier och kyrkan tydlig i sin fulla absurditet. För samtidigt som schlingmann intre vill att kyrka och stat ska höra ihop så... makten lockar. Ett exempel blir i frågan om könsneutrala äktenskap:

- Jag var och träffade moderata kyrkomötesgruppen inför beslutet i Kyrkomötet. Vi hade en väldigt bra, öppen, respektfull och konstruktiv dialog.

Men om du initierar en dialog med kyrkogruppen, känns det inte som att du då som politiker försöker utöva makt över dem?
- Nej, inte alls. Det var inte så att jag kom och försökte pracka på dem vårt partiprogram. Men det är också så att de som representerar oss på kyrkomötet utgår från vårt kyrkopolitiska program som partiledningen antar.

- När vi på partistämman beslutade att verka för könsneutrala äktenskap var vi också tydliga med att om det skulle gå att genomföra i praktiken krävdes att vi följde upp det både i Sveriges riksdag men också i kyrkomötet. Och om detta hade vi en dialog.

Det hade varit intressant att där sitta som en fluga och tjuvlyssna... Här blir det tydligt just hur absurt det blir när partipolitiker ska blanda sig in i kyrkans besult. För tio år sedan fanns ett fåtal ledare i kyrkan som önskade könsneutrala äktenskap. Då var partierna emot. Idag ser det tvärtom ut. Logik? Nja.

Dagenreportern är inne på samma spår:

Förlåt att jag tjatar, men jag tycker inte att svaret blir tydligt nog. Tycker du inte att det är konstigt, att kyrka och politik får höra ihop när det gynnar partiet, men inte annars?
- Jo, det är klart att det finns många skäl som talar för att partier inte ska påverka kyrkan. Framför allt det som har med trosinriktningen att göra. Men jag skulle egentligen vilja passa på den här diskussionen just nu. För det är just det här vi ska diskutera och se hur vi hittar former för framåt. Men vår grundläggande syn är att religion och politik inte hör ihop.

Men att sitta vid maktens grytor passar bra, förstås. Men det vore spännande att veta hur en moderat församlingssyn ser ut!

Judar flyr Malmö

Den judiska församlingen i Malmö tunnas ut till följd av att många flyttar till Israel. Orsaken är dock inte en nysionistisk våg, utan att fler och fler judar trakkaseras i sin egen hemstad. Nu har det även nått till världsmedierna. Telegraph skriver:

In 2009, a chapel serving the city's 700-strong Jewish community was set ablaze. Jewish cemeteries were repeatedly desecrated, worshippers were abused on their way home from prayer, and "Hitler" was mockingly chanted in the streets by masked men.
"I never thought I would see this hatred again in my lifetime, not in Sweden anyway," Mrs Popinski told The Sunday Telegraph.
"This new hatred comes from Muslim immigrants. The Jewish people are afraid now."
Malmo's Jews, however, do not just point the finger at bigoted Muslims and their fellow racists in the country's Neo-Nazi fringe. They also accuse Ilmar Reepalu, the Left-wing mayor who has been in power for 15 years, of failing to protect them.
Mr Reepalu, who is blamed for lax policing, is at the centre of a growing controversy for saying that what the Jews perceive as naked anti-Semitism is in fact just a sad, but understandable consequence of Israeli policy in the Middle East.
While his views are far from unusual on the European liberal-left, which is often accused of a pro-Palestinian bias, his Jewish critics say they encourage young Muslim hotheads to abuse and harass them.
The future looks so bleak that by one estimate, around 30 Jewish families have already left for Stockholm, England or Israel, and more are preparing to go.

Illa, illa. Och det går inte att säga att det bara är kopplat till Israels in- och utrikespolitik. Det bränner till, inte minst för den kyrka jag tillhör, där ett antiisraeliskt perspektiv tyvärr ofta är den reflexmässiga ryggmärgsreaktionen.

Läs hela artikeln här.

Är gudstjänsten tråkig? Tiden tillbaka!

Detta spännande grepp tar Helenelundskyrkan i Sollentuna till! Denna nystartade EFK-församling ger tiden tillbaka till dem som kommer men inte är nöjda med gudstjänsten.



Dagen skriver mer.

Häromdagen suckade jag över dumhet i form av nyandlighet i kyrkan. Idag gör Elisabeth Sandlund en bra kommentar i Dagen om precis samma ämne.

Fastan förbryllar även utomlands...

Häromdagen skrev jag om synen på fastan i svensk kristenhet. Nu visar det sig att även USA förbryllas av fastan, i vart fall när vicepresident Biden gick omkring med en askfläck i pannan under onsdagen. Nej, han hade inte ramlat och slagit sig...



Dagen skriver

En knepig argumentation från en biskop.

Ibland blir jag som präst fundersam på kollegor. Speciellt när de kombinerar teologiskt och filosofiskt dålig argumentation med att argumentera för dåliga saker. Alla kan ha en dålig dag, och landa i detta fält. Säkert jag också. Men så finns de de som återkommande hamnar här:

(NB: Jag har inte träffat Bengt Wadensjö. Jag har inget skäl att avvisa honom som person. Men som teolog gör han sig återigen skyldig till dumheter.)

För några år sedan (hösten 2005) skrev han ett debattinlägg i Kyrkans tidning om att Muhammed borde ses som en Guds profet:

För något år sedan ställde en imam frågan till mig om jag ansåg att Muhammed var en Guds profet. Frågeställningen var då helt ny för mig och kändes omtumlande. Jag började fundera över vad en profet egentligen är. Jesus kallas ju av folket upprepade gånger en profet (till exempel Matt 21:11, 46, Luk 7:16, 24:19, Joh 6:14). En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision. Jag kom fram till att ”ja, Muhammed måste ses som Guds profet”.

Jag svarade på detta inlägg (Wadensjö i orginal i KT nummer 43 -05):

Bengt Wadensjö tar i sin debattartikel i Kyrkans tidning upp en viktig
men sällan avhandlad problematik: hur bemöter kristna islam? Många
kända och skickliga apologeter har inte berört frågan alls, antingen
för att denna religion inte trätt fram vid deras tid eller för att de
av någon orsak valde bort den. C.S. Lewis, ofta omhuldad apologet och
författare skriver just inget om den, ej heller Stefan Gustavsson i
sin "Kristen på Goda grunder" som på goda grunder ses som en lämplig
introduktionsbok till den traditionella apologetikfåran. Boken är bra,
men utmaningen från islam berörs inte.

Wadensjö löser problematiken genom att formulera ett antal kriterier
på vad som är en profet, ställa detta raster mot Muhammed, och utifrån
resultatet konstatera att denne allt var en Guds profet. Detta är ett
lovvärt försök, men i praktiken blir det meningslöst, ja rent av en
särdeles kraftig intellektuell reduktion som är förvånande att se från
en emeritibiskop.

"En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från
Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt
korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision.
Jag kom fram till att "ja, Muhammed måste ses som Guds profet"."

Egentligen är ingen av dessa faktorer speciellt besvärlig. Alla
profeter i GT, liksom Johannes döparen uppfyller dem. Problemet blir
den första tesen – om profetens budskaps Gudsursprung. Låt oss nu
hypotetiskt anta att vi byter ut Muhammed mot Joseph Smith, grundare
av mormonrörelsen.

Han hävdade att hans budskap kom från Gud, uppenbarat genom visioner
och änglars tilltal. Han struntade i att vara politiskt korrekt –
glödande slaverimotståndare som var för månggifte. Populistisk var han
inte heller. Visionsbärare? Absolut. Men ändå skriver inte Wadensjö om
Joseph Smith som en Guds profet.

Andra andliga ledare som på detta sätt också blir profeter är (för att
nämna några) Swedenborg, Jim Jones, vissa ledare för rasistiska
"kyrkor i USA" (exempelvis Church of the Creator) eller för den delen
Tomas diLeva. Matrisen är så öppet hållen så att om den första tesen –
den om ett budskap från Gud – lämnas till individen själv att besvara
så är det många, många, som blir Guds profeter – med enormt olika
budskap, olika tro och rätt och slätt olika religioner. Ett exempel -
Gud kan inte ha skapat alla människor (vilket både muslimer och
kristna tror), eller bara den vita rasen (church of the creator mfl
små sekter). Helt plötsligt har vi fyllt profettiteln med
meningslöshet upp över öronen – eftersom definitionerna är för vida.
En besvärande reduktionism har skett, som ingen religionsdialog i
världen är betjänt av.

Det är inte möjligt att bara utifrån en persons egenbekännelse säga om
dennes budskap hämtats från Gud. Detta diskvalificerar inte Muhammed
eftersom det inget säger om hans budskaps validitet. Däremot
diskvalificerar det Wadensjös definition.

Kanhända Muhammed var Guds profet. Jag tror det inte, eftersom han
inte bekänner Jesus som Messias, vilket är det nya förbundets
kriterium på att tillhöra Gud (ex 1Joh 5:1ff).

Oavsett vilket, Wadensjös väg är om än ett lovvärt försök att förhålla
sig till islam en allt för lätt väg. Den ser snygg och prydlig ut, men
är och förblir ett luftslott. Något bättre behövs..

Tyvärr fick jag aldrig något svar i Kyrkans Tidning från Wadensjö. Det hade varit kul med ett sådant - kanske ett: "Även om jag fortsätter att hävda att jag har rätt i sak kan jag erkänna att min definition var galen eller i vart fall i behov av omarbetning, låt mig formulera mig såhär istället..."? Då hade samtalet kunnat fortsätta - det hade varit spännande!

Nu är Wadensjö tillbaka igen, med ett nytt bomskott. Det har varit helg i Nacka kyrka med diverse nyandliga övningar. Och mitt i smeten sagde emeritibiskop. Det var reinkarnationstest, grupphypnos och andra saker. Sådant som genomgående kan ses (från ett kristet perspektiv) för i bästa fall tveksamt, i normalfall galet och i värsta fall ofattbart.

Bengt Wadensjö, biskop emeritus och vikarierande komminister i församlingen och en av talarna under helgen, menar att man måste vara öppen.

- Det handlar om intuition, säger han.

- Som kristen får man känna efter vad som är gott och vad som inte är det. Jag känner i alla fall om något är äkta eller inte, vad andra känner vet jag inte.

Glasklar stringens och logik, (naturligtvis förutsatt att citatet är någorlunda riktigt)? Nja... Ingen höjdare direkt...

Varför?
Därför att Wadensjö hänger upp sig på känslan. Sin känsla. "Om det känns rätt för mig så är det rätt". Om jag hade varit hans kollega i Nacka församling och känt (bara känslan) att "detta är inte gott", vems känsla hade varit riktig då?

Så återigen, även om biskopen skulle ha rätt i sak (vilket han inte har. Reinkarnation är inte en biblisk princip utan livet är ett och sedan väntar domen, inblandning med andemakter av olika slag skall undvikas m.m. m.m. osv. i nästan all evighet...) så formulerar han sig på ett sätt som tja, inte håller. Alls. Och då blir ett samtal svårt. Tyvärr.

Fastan inleds idag

Idag är det askonsdagen. Fastan inleds. 40 dagar fram till påsk (söndagen, uppståndelsedagen, är ingen fastedag) då vi med våra kroppar får följa Jesus i fotspåren upp till Jerusalem. Det kan te sig på olika sätt. Någon avstår från dator. Annan från TV eller något annat man håller kärt. Själv håller jag och min fru för andra året fast vid en klassisk modell - inget kött, inget vin (och inga efterrätter eller godis!) fram till påsken. Något enstaka undantag kan vara befogat - som idag, när jag inte beställt fisk//vegetariskt till en arbetslunch. Men målet ligger fast. Jerusalem, och uppståndelsens påskdag. Segerdagen.

Hur andra resonerar om påsken kan läsas här. Uppskattar speciellt följande kommentar:

Frågan: Uppmärksammar ni fastetiden i er församling?

- Det har jag inte ens en tanke på. Vi håller låg profil där. Jag säger som Björn Ferry sa efter skidskyttet igår: Punkt.

Sagesmannen, en god vän och broder, har senare meddelat att det inte riktigt var det som avsågs - för även om en annan predikoserie följs så sjunger församlingen fastepsalmer.

Ett annat fastetips återfinns här

Barndopet bibliskt?

Nej, menar Margret Sundin, pastor i Örkelljunga. Men när hon ska argumentera för varför uppstår en osäkerhet, eller snarare, ett logiskt dilemma i argumentationen.

Förkunnelsen om dopet måste lyftas igen. Dopet är något fantastiskt som en människa får ta emot som gåva. För egen del predikar jag gärna om dopets kraft, som ingången till Guds rikes rikedomar - människans möjlighet - Guds erbjudande. Det är fest i himlen och i församlingen när någon bekänner Jesus som Herre och låter sig döpas på egen bekännelse och tro.

Här uppstår ett problem. Jag vill först konstatera att jag till fullo håller med om att det behövs mer undervisning om dopet och dess konsekvenser - såväl i dopsamtal som i församlingssituationen. Det gäller inte minst i min egen kyrka, där en slags metodism ("vi döper inte barnen för att de behöver det, vi döper dem för att de redan tillhör Gud") smyger sig in. Det är ett resonemang som är så trevligt och så glatt, men som är fullständigt befängt och dessutom svårt att motivera från bibeln. Svårt? Snarare omöjligt. Alla har syndat och gått miste om härligheten hos Gud... Även barn. Tyvärr.

Men så till det logiska resonemanget. Pastor Sundin nämner både dopet som en Guds gåva och som en bekännelse- och lydnadshandling.Det blir en krock dem emellan. Inte bara i en del ovanliga fall (mentalt handikappade som inte kan tala eller kommunicera klart - gåva möjliggör dop men på egen bekännelse blir det inte genomförbart) utan också i vardagen. För om dopet är en bekännelsehandling hos den som döps så är barndop inte rimliga. Fine. Men om dopet är en Guds gåva så är det inte omöjligt. Barnet behöver frälsningen, liksom du och jag. Jag kunde vara elak innan jag kunde artikulerat och klart bekänna min tro.

Debattartikeln hade mått bra av att klurat lite kring denna distinktion också. Som den nu står skriven är den i många stycken inte hållbar.

How Cristian were the founders?

För den som orkar läsa en lång engelskspråkig artikel om ämnen som skola, USA, kulturkamp, grundlagstolkning m.m. rekommenderas denna artikel varmt! Det handlar om hur kristna the founding fathers (de statsmän och ledare som grundade USA) egentligen var, och om hur tolkningen av det arvet påverkar och påverkas av skolpolitiken i USA, den för läroboksförfattare viktigaste delstaten i USA. Oavsett vilket politiskt eller religiöst perspektiv du har som läsare, så berör den. Och väcker en del frågor om Sverige, för den delen, i alla fall hos mig.

Johannelundsstudenter får chans att läsa i Oxford

Fick häromdagen höra att Johannelunds teologiska högskola nu fått till ett avtal om samarbete med en Anglikansk församling. Under termin 8-9 (av 11) kan studenter finnas i England och studera goda och växande församlingar, för att sedan ta ut poängen vis Wycliffe Hall i Oxford. Och som vi alla vet, Oxford slår det mesta sett till internationell status.

Dagen skriver om det idag.

Detta kan leda till intressanta kontakter, men också till ett inflöde av den goda förnyelse som finns i den anglikanska kyrkan. Där växer många församlingar. Och, inte förvånande, det är de evangelikala, karismatiska och förnyelseinriktade som växer. Lite sådan inspiration har redan nått oss. Mer sånt tack!