EFK - "Vi avsäger oss vigselrätten"

- Vi har tagit ett beslut i förra årets representantskapsmöte om att vi har för avsikt att avsäga oss vigselrätten, och det finns inget annat beslut, säger Øyvind Tholvsen.

Igår skrev jag om att signalerna från Örebro antydde att EFK inte skulle avsäga sig vigselrätten. Idag är tongångarna klargörande - så är inte fallet, lagt beslut ligger. Vilket är positivt. Civillagstiftning för äktenskap kräver föregångsmän!

Nej till homovälsignelse i Finland

Biskoparna i den finska lutherska kyrkan håller fast vid Guds ord och löften.

- För oss är inte registrerat partnerskap ett äktenskap, utan ett annorlunda förbund som samhället har accepterat. Att viga par av samma kön i kyrkan kan inte komma ifråga, sa ärkebiskop Jukka Paarma på en presskonferens efter biskopsmötet.

Finlands lutherska biskopar håller fast vid den traditionella äkenskapssynen enligt vilken Gud har skapat människan till man och kvinna och stiftat äktenskapet.

Det är gott att se detta, att det finns kyrkor som håller fast vid evangeliet även när det bränns. Men så är ju den finska lutherska kyrkan oerhört präglad av de olika väckelserörelser som dragit fram de senaste 300 åren. Där har, om än i olika varianter, förståelsen av det levande ordet bevarats, vilket också präglat kyrkan i sin helhet. I Sverige har vi det inte riktigt på samma sätt - här är väckelsearvet svagt på riksnivå i kyrkan medan det politiska arvet som ville tämja/bekämpa kyrkan inifrån är starkare. Ack ja...

Ser dessutom att EFK kanske behåller vigselrätten. Synd. Vore bra om någon orkade markera mot statsmakten! Och i så fall kanske fler skulle orka/våga följa efter!

Bristande logik bakom sammanslagning!

Nu börjar de ideologiska argumenten för sammanslagningen SMK - MK - SBF att tryckas på ordentligt. En nyckelfråga är ju exempelvis hur man ska få till en dopordning som fungerar i kombination med både baptistisk och metodistisk praxis.

Dagen skriver

-Det är mycket vi måste ta ställning till men jag ser inga stora knäckfrågor som kan stoppa processen, säger Mona Angel, ordförande i den styrgrupp som sedan ett par veckor arbetar intensivt med att gå igenom arbetsgruppernas förslag och som i mars ska presentera en remiss.

Två sorters dop
Bland annat föreslås att både det baptistiska dopet och barndopet praktiseras i den nya kyrkan, en fråga där åsikterna i de tre samfunden är många och skiftande och därmed inte helt lätta att förena.

- Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen, menar Mona Angel som inte heller tycker att förslaget att den nya kyrkan ska ledas av en kyrkoföreståndare - inte av en biskop som i Metodistkyrkan - är kontroversiellt.

-I Missionskyrkan har vi aldrig haft några problem med att kalla oss kyrka och det gäller även metodisterna. Och vad beträffar baptisterna uppfattar jag det som att de numera ser sig som en kyrka och inte som ett förbund. Kyrkoföreståndare låter som en titel vi kan enas om.

När sammanslagningar sker av organisatoriska skäl blir det problem. Teologin sätts åt sidan (det visar historien), särskilt när så sker av politiska eller ekonomiska skäl. Däremot kan sammanslagningar som sker av organisatoriska skäl ha positiva poänger om teologin är någorlunda homogen från början. Att däremot ha olika uppfattningar om dopet, nattvarden, biskopsämbetet och till och med om namnet på samfundsledaren är inte att ha en någorlunda homogen hållning i centrala teologiska frågor! Och denna blivande skvader ska vår kyrka ha full gemenskap med!

Missförstå mig rätt. Gud älskar metodister. Gud älskar missionsförbundare. Och baptister (jag är dessutom gift med en...). Men att jämka samman fullständigt olika teologiska traditioner och säga att

Jag ser inte dopfrågan som ett problem. Dopet är ett men tar sig olika uttryck för olika människor vid olika tillfällen

är att göra våld på sig själv, och också att tydligt säga att teologiskt tankearbete är onödigt. Av något sådant kan det näppeligen komma något gott. Tyvärr.

Jag är inte ensam om min analys heller...

Todd Bentley tillbaka - lite för snart?

Enligt Dagen så är Todd Bentley nu tillbaka i tjänst, under Rick Joyners vingar. Drygt ett år har gått efter avslöjandena om att han varit otrogen. Jag har svårt att ge en analys av Lakelandhändelserna. Nog längtar jag efter förnyelse. Och nog längtar jag efter att se fallna människor - även ledare upprättas. Men är ett år tillräckligt? För vissa kommer det aldrig vara tillräckligt. Sydstatsbaptisterna har arbetat med tvåårskarantän i liknande fall - vilket i Sverige fick en tillämpan när Filippus Army föll. Dåvarande ledaren fick en tvåårskarantän från ledarskap, men under goda ledares vård. Sedan kan upprättelsens tid komma, också i tjänsten.

Här undrar jag hur det ser ut i vår kyrka, och i Sverige i stort. Jag är rädd att det inte finns någon direkt tanke eller linje kring det, delvis till följd av vår arbetsrättslagstiftning som just på denna punkt kan bli besvärlig, men också eftersom nåden väl ofta blir billig. Men nåden är dyrbar, och därför ska vi också låta den vara fullständig. Den som fallit, men bett om förlåtelse och upprättats, ska vi välkomna som ett syskon i Herren. Sjuttiosju gånger ska vi förlåta vår broder...

Jag hade gärna sett att Todd Bentley fått vänta litet till. Att stå i tjänst innebär utmaningar på många sätt, till ande, själ och kropp. Men han står inte under mitt ledarskap, ej heller är han någon som jag personligen står nära och därför kan förmana från sidoperspektiv. Fastän jag inte ser Rick Joyner som min favoritledare att följa, så landar jag i detta - om Todd Bentleys ledare, Rick Joyner, bedömer honom redo att komma tillbaka i tjänst så kan jag inte klandra det. Vare sig vi uppskattar teologin eller inte (jag är synnerligen tveksam till mycket av det jag stött på i dessa sammanhang) så får vi välsigna Todd Bentley - önska honom Guds goda i sitt liv, att han får leva i försoningens ljus så att han blir till välsignelse för andra.

Ni som vill veta mer kan kolla hos Morningstar Ministries.

Bibelsajten läggs ned!

Jag har nåtts av beskedet att bibelsajten försvinner vid halvårsskiftet. Den har varit spretig (för att uttrycka sig milt) och inte alltid gett vettiga svar på folks frågor. Detta har lett till att den saknat förmåga att knyta till sig nya huvudmän och väntar nu på sin nedläggning, Tråkigt kan tyckas, men också ett tydligt tecken - när folk inte är överens om premisserna blir resultatet intressant. Tror Ibsen skrev något om det...

Vad skall man tro på?

Funderade en smula över C.S. Lewis, Bo Giertz och Elisabeth Sandlund. För de av er som inte känner till dem så kan sägas att Lewis skrev Narniaböckerna (och en hel del annat), Giertz var biskop i Göteborg dryga tjugo år och utsågs till 1900-talets viktigste personlighet av Kyrkans Tidnings läsare medan Elisabeth Sandlund bland annat varit redaktör på nyss nämnda tidning. Nu jobbar hon på Dagen.

Vad har de gemensamt, förutom sin tro?

Jo, alla tre var övertygade ateister innan de kom till tro. Och - ingen av de tre kom till tro på Jesus som Kristus i den urvattnade tappning som är så vanlig i vår kyrka. De blev Kristustroende, och det förde med sig förändringar.


För den som haft en övertygelse som varit hållbar är inget byte intressant annat än det som leder till ännu stadigare mark. Därför tror jag inte att det sker annat än undantagsvis att en människa går från en tro på Guds icke-existens till en Gudstro och kristentro som gör Jesus till en morallärare eller enbart förebild som människa. Det måste mera till än så. Det måste till Guds enfödde son, Jesus Kristus. Som ställer krav. Som är besvärlig. Som säger "Jag är med er alla dagar till tidens slut", och som menar det.

Mer diskussion om the Equality Bill i England

Som läsaren av bloggen är medveten om så läser jag ofta Times of London. Det har varit intressant att följa den sista tidens brittiska debatt om the Equality Bill, en slags jämställdhetslag som ska innefatta och motverka diskriminering i de flesta former. Konsekvenserna för kyrkorna kan till följd av denna lag bli mycket allvarliga eftersom religionsfriheten tycks vara den som skall vika närhelst rop om "diskriminering" hörs. (Alltså - diskriminering kan förekomma. Men inte sällan i vårt moderna samhälle handlar det om något annat än det som det först tycks vara.) Och i England, där mycket av kritiken mot den nya lagen kommit från den katolska kyrkan, har naturligtivs antikatolicismen (ett lika naturligt särdrag, eller snarare en lika tydligt nationell neuros där som här) lett till protester mot påvens besök nu i vår.
i Times skriver krönikören Dominic Lawson:

While Labour abandoned the idea of the state as all-virtuous in the economic sphere — it privatised businesses that even Margaret Thatcher balked at selling off — some of its leading figures have held firm to the view that it is possible through the enforcement power of the state to improve society’s moral character. What constitutes that “better character” will also be decided by the state, of course, although it is never very clear from what its leaders’ superior moral wisdom derives, other than the very Judeao-Christian tradition whose influence they instinctively wish to relegate.

Det är en intressant utveckling, noga värd att bevaka, även från ett svenskt perspektiv. Även här finns det politiker som önskar vad som helst utom kristen moral. Få av dem har ett tydligt alternativ för vad de önskar.

Edit:
Kunde inte undanhålla denna lysande krönika, som ju går i samma underbara engelska stil!

Pastorssynder att undvika...

Dagen skriver om en bok som verkar intressant - Killing Cockroaches. En bok om ledarskap och om missar som man som ledare behöver undvika. Det verkar spännande, eller vad sägs om följande lista:


1) Ge uppdrag för snabbt och åtgärda för sent

2) Fixa problem istället för processer

3) Sätta projekt före människor

4) Delegera uppgifter istället för ansvar

5) Bara se svart eller vitt

6) Bara ge feedback vid problem

7) Nonchalera magkänslan

8) Fastna i oro

9) Vara upptagen

10) Se detaljer och glömma visionen

Överlag så tror jag att frågor om ledarskap är av stor betydelse. Själv skulle jag längta efter en bok som sade "10 steg för att bryta igenom 200-vallen." Men, precis som ovanstående råd att inte göra - det är inte så enkelt. Ledarskap handlar om djupare saker än snabba råd. Eller som någon sagt. Livet har inte tid för snabba svar!.
Boken finns på Adlibris för 139:-
Kommer att beställa.
/J

Vintermöten i Stockholm

Vännerna i EFS i Stockholm har haft vintermöten. Att samlas från samma sammanhang (geografiskt och/eller teologiskt) för att tillsammans prisa Gud är gott och sunt. Där jag arbetar så finns det en likartad tradition vid annan tid på året och dessutom den ekumeniska böneveckan där många församlingar kommer samman för att be och dela gemenskap. Något att ta efter!
/J

Ateister är irriterande - säger en av dem.

Varning - filosofiskt inlägg!


I en krönika i Times skriver Hugo Rifkind om ett domstolsfall som väckt uppmärksamhet i England den sista tiden. Cherie Blair, Tony Blairs fru, gav en praktiserande muslimsk man ett lägre straff för en misshandel (efter något så trivialt som ett gräl om vem som var först i bankomatkön). Hennes konstaterande var att "You are a religious man and you know this is not acceptable behaviour.” 
Om detta kan sägas mycket. Mannen var tidigare ostraffad och får nu två års villkorlig dom, böter och samhällstjänst istället för fängelse. Jag kan inte engelsk lag väl nog för att avgöra om detta är rimligt.


Rifkind, som själv säger sig vara sekulariserad, tar fasta på en del av den irritation som kommit fram till följd av detta. Först konstaterar han att fallet har "allt":
It’s got everything, this story. Creepy religious Blairs? Check. Out-of-touch judges? Check. A slightly scary Muslim? Check.
Men slutsatsen som en del ateister i England dragit, att detta vore ett orimligt förhållningssätt till lagen, att en religiös person ska kunna "slippa undan" lättare, den ger han inte mycket för:

Judge Cherie seems to be on the same page as the Pope on this, in believing that religious belief gives you a sort of super, better morality, which outweighs everything else. The NSS, equally unsurprisingly, seems to find this quite offensive. My instincts are with it. Annoyingly, though, and as my philosophy degree taught me in week one, it’s only Cherie’s lot that make conceptual sense. There’s no such thing as abstract morality. It doesn’t even make any sense. If God isn’t the ultimate answer, what is?

This is precisely why secularists are always even more annoying that religious people. Often they’re even more annoying than Cherie Booth. It’s because they’re insincere. Sooner or later, I always think, secularists are going to have to bite the bullet, ditch “morality” and “fairness” and all that Goddish guff, and start talking about convenience. Crimes are wrong, because they are inconvenient. Value systems are good, because they make life nicer. Murder is a hassle. It’ll never be stirring stuff, but at least it’s honest.


Jag håller med - men från en kristen ståndpunkt. Av moralfrågor upprörda ateister riskerar ofta att falla i "absoluta sanningsfällan" och därmed gå mot sina egna premisser. Det inser Rifkind, vilket hedrar honom. Många av de som kommenterat artikeln har dock naturligtvis gått i spinn av ilska. Flera av dem har pekat på kristna eller andra religiösa grupper som bryter mot normsystemet i den egna religionen, vilket i deras ögon skulle vara skäl nog för att religionens normsystem skulle vara felaktigt. Vilket visar oss att:
a. De som hävdar så pekar på bristande praxis, inte på att normsystemet i sig är felaktigt.
b. De som hävdar så är fast i en västerlänsk, kristet präglad kulturförståelse av rätt och fel som absoluta motsatspar.
c. De således hävdar existensen av någon form av absoluter vilket
d. Gör dem upprörda när Rifkind pekar på att det är inkonsekvent för en ateist att tro på absoluta sanningar.


Kommentar till den sista - jag vet att Ayn Rand försökte, i någon slags sekulär jakt på sanningen med stort S, skapa en antireligiös version av den naturliga lagen. Det har hävdats att detta i själva verket urartade till en kultisk religion med Rand som profet och Brandens som överstepräster., jagandes absoluta sanningar. Men det är ett sidospår i det nutida samtalet. Och efter att ha läst Och Världen skälvde är jag benägen att hålla med Rifkind även om Rand - det är en i många stycken irriterande bok. =)