Love Wins...?

Har nu läst Rob Bells uppmärksammade Love Wins, som kommer på svenska nu i höst. Av stilen imponeras jag - detta är en god berättare som kan ta fram en historia. Jag uppskattar också den underfundiga typografin med korta stycken, poetisk sättning och ganska rörig uppsyn. Ändå fungerar det, kanske för att Bell är så engagerad i det han skriver.

Innehållet då. Det som trots allt kommer högt på listan när jag skattar saker, så verbal jag nu är. Tja, ingen höjdare faktist. Hans bok är ett tvåhundrasidorsresonemang för tanken på (nästan) alltings återlösning, i Origenes och en del andras fotspår. Men, måste jag säga, han läser ofta Bibeln selektivt. Nu är det en synd som de flesta av oss gör oss skyldiga till, men Bell läser väldigt selektivt. Somt ska tas bokstavligt. Annat bildligt. Vissa saker är överdrivna, annat inte. Sammantaget har jag en del problem med hans resonemang. Jag saknar också en del funderingar kring vad syndens destruktivitet gör med oss och vad Jesus menade med alla sina tal om möjligheten att gå fel. Visst berörs det en del, men i mitt tycke alltför lite. Dock finns det en del goda saker att ta med, men sammantaget - jag kan inte rekommendera någon att läsa boken för sin egen uppbyggelse. Däremot är den intressant att läsa för ledare, eftersom detta tankegods dyker upp på annat håll i vår tid, så det är värt att reflektera kring.

Även mindre goda böcker kan ju vara läsvärda. Även för sitt bristfälliga innehålls skull.

Reflexioner från Piteå #2

Dag två. Förmiddag. Bra så långt. Men en skrikande bäbis gör inte alltid livet lättare. Särskilt inte när det handlar om bäbis med feber.
/J

Reflexioner från Piteå #1

Jag är ju ingen twittrare. Ingen FB-are heller. Så uppdateringar av vad som sker i Piteå blir nog primärt via denna kanal. Initialreflexion är mycket folk, ganska grå hår (Salt har inte synts till så mycket, de är på annat håll) och lite dålig belysningsdesign.

Men det är ingen höjdarstämning såhär en halvtimme in i första gudstjänsten. En del kort info (vilket är OK) men ljudet är begränsat (inte för högt, men tunt), projektorerna för ljussvag och de musikaliska inslagen från blåsarfesten (låter bra) och manskör (lätt svajig) gör att inledningshalvtimmen inte når upp till vad som faktiskt beslutats. Att EFS årskonferens skall vara rörelsens bästa uppbyggelsekonferens.En bra bit kvar dit.
Tyvärr.

Knyta nya kontakter

Bloggandet är minst sagt sporadiskt för stunden, vilket skylles en del andra spännande projekt, som en bäbis exempelvis. Avslutade dock precis en bok som kan vara värd att nämna.

Gary L. McIntosh är amerikan, och har skrivit en hel del böcker. De jag har läst är inte Magnus-Malmdjupa, utan de är amerikansk pastorsmanagementlitteratur. Punkt. (Här vet jag att en hel del svenska läsare kommer att sucka djupt för att sedan klicka bort och göra något annat). Men, det är fråga om god managementlitteratur, eller kanske snarare goda böcker om ledarskap. 

Beyond the first visit är nämligen en god bok om ledarskap, och om ledarskap i förändring. Den lyfter upp den viktiga frågan om hur man som församling förhåller sig till de som är nya besökare: I princip hela boken hänger på detta - hur gör man för att förstagångsbesökarens upplevelse blir så positiv att det är relevant för honom/henne att komma tillbaka en gång till? Alltså handlar det både om hur människor kommer till kyrkan (annonsering, inbjudningar m.m.) och hur man konstruerar system och fostrar en kultur som gör att det är intressant att återkomma och själv bli delaktig. 

En hel del exempel kommer upp på vad man kan göra i olika stadier och hur man kan agera, både kulturskapande (tala aldrig illa om någon enskild i kyrkan, tala alltid om vår församling snarare än något annat) och strukturskapande (reservera de bästa (bakre) bänkraderna till "gäster", erbjud medlemskurser, pastorsmiddagar eller vad som helst som bygger relationer och skapar kontakter) för att få till en god miljö för växt och omhändertagande av nya i församlingen. Jag kan dock sakna en tydligare stratifiering av när vilka modeller är rimliga att använda - det förekommer i ca hälften av fallen men jag skulle gärna se mer av det. Det är ju trots allt skillnad på att vara megakyrka (över 2000 gudstjänstfirare/söndag), mellankyrka eller (i internationell kontekt) en liten kyrka med under 200 söndagliga gudstjänstfirare. Storleken påverkar kultur, församlingssociologi och praktiska förutsättningar för agerande. 

Skulle jag nämna en personlig favoritövning blir det den om "värsta möjliga välkomnande" - en övning för en grupp med människor som är nya i din eller min församling. De ska på några minuter skapa (i teorin, tack och lov inte i verkligheten!) det sämsta möjliga välkomnandet man kan få som ny gudstjänstbesökare. Den negativa spegelbilden kan sedan vändas till något konstruktivt. 

Viktigt är också att se att innehållet också är relevant i en svenskkyrklig kontext, även om utmaningen på många sätt blir annorlunda där - främst då finansieringsstrukturen med några undantag ser annorlunda ut. När jag var adjunkt i Halmstad så var kyrkan full, men det var inte tal om att dubbla gudstjänsten (överlag är det något som sällan är aktuellt i svenskkyrkliga sammanhang!), vilket jag kanske borde drivit hårdare. Att inte göra något åt situationen med en fylld kyrka är ju att säga till de som är utanför att "sorry, det är fullt. Gå er väg." Och det känns aningens knepigt. Även för den som är präst eller eldare i den tomma kyrkan är detta intressant läsning - för kanske är det så att den kyrkan i praktiken har hängt en "stör-ej-lapp" på kyrkporten, snarare än att man lagt ut dörrmattan som det står "välkommen" på?

En sak som definitivt är relevant att lyfta fram i såväl svenskkyrkliga som frikyrkliga sammanhang är dock att många kyrkor är godkända för fler besökare (mht utrymmningsvägar) än vad som faktiskt får plats i dem. McIntosh lyfter fram att man i USA under de senaste 80 åren ökat genomsnittlig sitsbredd med motsvarande nästan en millimeter per år, en centimeter per årtionde. Ökad fetma, men också bättre sjukvård, mindre undernäring och allmänt ökande krav driver denna utveckling. Om kyrkbänkarna var rymliga nog för 200 besökare år 1950 betyder det kanske bara 180 idag - i samma lokaler! För mig blev det en ögonöppnare! En tumstocksrunda senare har jag måttat vår kyrkas 80%-gräns till 110 gudstjänstfirare per söndag. Att brandmyndigheten godkänt 200 och att vi som mest varit 230 (inklusive en sidosal) på en gudstjänst sedan jag kom hit hör inte riktigt hit. Över 110 är det för trångt. 

Jag skulle gärna bolla denna boks innehåll med min kollega här, och med andra vänner jag känner. Reflexionen på en blogg är en sak, som hjälper till att bevara och utveckla en text. Samtalet med andra tar det vidare. För tio pund är denna titel prisvärd. Oaktad kronkurs är den läsvärd.

Lite statistik...

EFS har sista åren jobbat aktivt med församlingsplanteringsarbete. Sedan 2005 har 15 grupper/föreningar startat och dessa är nu drygt 4% av EFS medlemsantal. Nu får vi gå vidare på olika sätt! Hur många nya gemenskaper får vi in innan årets slut?
Bland de nystartade märks
EFS Hisingen (2006)
EFS i Mikaelskyrkan (2007)
EFS i Vimpeltorpet (2009)

Sammantaget så är nu EFS bäst i Sverige på församlingsplantering. Men - det är tyvärr en ganska enkel tävlingsgren för närvarande på nationell nivå. Mest spännande initiativet är dock (som vanligt?) EFK´s Stockholm 2020. Målet är 50 nya församlingar till och med år 2020! Spännande!

Dags igen

Har haft en hel del att stå i under sommaren, semester inte minst! Nu är det dock dags att komma igen i matchen!

/J

EFS årskonferens del 3

Det har just varit styrelseval. Omval av tre ledamöter, och ett spännande nyval - Lars Häggberg, kyrkoherde i Gottfridsbergs församling i Linköping. Spännande!

Blogglästips

EFS missionsföreståndare Stefan Holmström bloggar. Läsvärt, om än något sällan. Här.

EFS årskonferens del 2

På öppet forum släpptes just beskedet att SALT - barn och unga i EFS -  kommer att lämna kyrkans hus av kostnadsskäl. Den Salt-styrelseledamot som berättade detta uppmanade oss att komma med och följa efter dem. Applåder.

Ny ordförande för SEA

SEA, svenska evangeliska alliansen har fått en ny ordförande. Anders Sjöberg, EFS förre missionsföreståndare kliver in i denna viktiga uppgift.

- Det spontanekumeniska skeendet vi upplever i dag i svensk kristenhet är glädjande. Främst till följd av att det sker med den bibliska uppenbarelsen av Jesus Kristus som grund och källa

säger Anders i Dagen.

Nog går det att hålla med Ulf Ekman när han skriver:

Det är glädjande, väldigt roligt faktiskt, att Anders Sjöberg nu ärordförande för SEA (Svenska Evangeliska Alliansen). Han är en mycket duktig bibelteolog och god kommunikatör. Inte minst är han stark på de centrala kristna dogmerna och på Jesu person och verk.

Det är bara att önska lycka till!
Se mer på SEAs hemsida.

Ord och inga visor - relationssammanbrott på G?

Those in same sex marriages, and those who support the legitimacy of such marriage, shall not be invited to work in the ELCT. We further reject their influence in any form, as well as their money and their support.

Så skriver ELCT, Tanzanias evangelisk-lutherska kyrka i ett pressmeddelande. Läs det en gång till. Det är ingen liten kyrka som morrar. Över fem miljoner medlemmar som nu tar avstånd, och det skarpt, mot "den nya äktenskapssynen".


Jag skrev om detta i mars med följande ord

 Det är ett friskhetstecken att kyrkan i tredje världen törs höja sin egen röst och driva sin egen linje. Om vi vill fortsätta skicka missionärer till Tanzania så är det inget problem. Halva biskopskollegiet kan komma i fråga. De andra, "progressiva", får stanna hemma och odla sin provinsialism som de önskat.

De orden står kvar, men med fördjupad innebörd. Idag kom liknande uttalanden från Mekane Yesuskyrkans vicepresident. Från kyrkokansliet lär det tyvärr viftas bort. Men konsekvenser blir det.

På EFS årskonferens - 1

Sitter precis på EFS årskonferens och snyltar på en kompis 3G-nät. Kul att vara här i Kalmar! Ännu inget spännande bortsett från regn, regn, regn.

Spännande forskning om trohet och överlåtelse

Min vanliga morgonrutin innebär att läsa SvD, DN, DI, Times of London och NY Times på nätet + lokaltidningen på papper. Idag stötte jag på en spännande artikel i NYT om äktenskap, lojalitet och forskning om hur det hänger ihop.

Läs själv här!

Om fåfängans marknad för män

Som ledare för ungdomar ställs man inte sällan inför utmaningen att hantera bristande självkänsla, självskadebeteenden av olika slag och/eller en sned kroppsuppfattning. Att föra samtal i grupp om vilka ideal som påverkar oss är viktigt, liksom att peka på det absurda med photoshoppade (kvinnliga) modeller som ser ut som om de svälter och har lagts i sträckbänk. Nu på morgonen stötte jag för första gången på en artikel om vad som krävs av manliga (muskel)modeller. Lite offtopic i förhållande till resten av bloggen kanske, men jag fann den vara intressant och då torde fler tycka det också.

Times intervjuar Daniel Martin, manlig modellveteran (33 år gammal) som berättar om hur han förbereder sig för ett jobb:

Two days before a photoshoot, he says, he begins to dehydrate by restricting the intake of water and other fluids to a minimum. After almost a week of carbohydrate avoidance, he also begins to “carbo-load” by eating pasta and sweet potatoes for 48 hours. “That forces the muscles to fill up with glycogen so they look bigger,” he says. “Being dehydrated makes your skin shrink and become taut so that it sticks to the muscles and gives a dry, vascular appearance, making your veins stick out, which is what the magazines want.”

Many male models drink alcohol — brandy and gin are favourites — to speed dehydration. “I open a bottle of red wine the night before, and on the morning of a photoshoot I have another glass of wine and some wine gums,” Martin says. “The sugar in the sweets and the alcohol draw more water from the skin, leaving you looking as lean as possible.”

Among models and many others in the industry, Martin says, there is an unspoken acknowledgement that the pre-shoot regimen is standard. “There is definitely a sense that magazines expect you to turn up dehydrated and dizzy,” he says. “I’ve been on castings for fitness magazines where there are six or seven models who are so groggy and out of it that they need to grab a chair to sit down and literally can’t speak.”

Rätt vrickat, men jag är tacksam att ha utökat min kunskap på detta området. Tyvärr finns det ju många unga grabbar som ser dessa bilder och inte tänker efter ordentligt. Pannlobernas analysförmåga där hjärnan bedömer sådant som risk och konsekvens blir ju "fullvuxen" först i 25-årsåldern... Läs här.

Uppföljning - ingen protestant i USAs högsta domstol

New York Times skriver att det blir en judinna, Elena Kagan, som nomineras till den lediga platsen i USAs högsta domstol. Då blir det som misstänkt och som jag tidigare skrivit om - att inga protestanter kommer att sitta i domstolen. Nu blir det sex katoliker och tre judar. Skarpa jurister, säkerligen. Men en intressant utveckling, onekligen!

Nu ryker församlingshemmen?

Vad gör man när man har en för stor kyrka? River den? Svårt att få till om den inte är strukturellt skadad - i vart fall om den är svenskkyrklig. Bygger om den? Jo, det går ju. Det senaste är att flytta in så mycket som möjligt av församlingshemsverksamheten i kyrkbyggnaden. Då kan församlingshemmet säljas. GP vet mer. Vessige i Halland avser nämligen att göra just detta.

 I stället för att sälja kyrkor i församlingen, är målet att använda kyrkorummet till all verksamhet som kyrkan bedriver. Detta rör barngrupper, såväl som administrativt arbete och studiecirklar.

...

– Vi vet inte någon som har gått så pass långt som vi. Vi vill även skapa kontorsrum i kyrkan, säger hon.

Tanken är förstås spännande, men det väcker en del frågor. Om kök och toaletter. Om handikappanpassning. Om hur man gör de stora festdagarna, typ konfirmation, första advent eller julnattens midnattsmässa. Framförallt undrar jag hur man ämnar göra för att en lokal som troligen är ganska illa anpassad till nutida gudstjänstfirande och till nutida gruppbaserad verksamhet ska kunna fungera med nutida verksamhetsformer. En annan nyckelfråga blir om/hur man kan dela in kyrkan i olika sektorer så att frivilliga ledare kan finnas där utan att anställda måste vara på plats. Det berör exempelvis hur man skyddar de dyraste skatterna om sådana finns (pastoratet har ingen hemsida!)

Jag önskar Vessige lycka till, men är nyfiken att höra mer om vad som händer - och hur de gör. I vilket fall är det ett viktigt projekt för framtiden. Pengarna sätts på undantag - och då gäller det att hänga på.

Kyrkorna i syd utmanar oss!

Såhär en söndag kan det finnas tid att göra alla de saker som ännu ogjorts. Som exempelvis att efter eller före gudstjänsten läsa Dagens fina, några veckor gamla artikelserie om kyrkorna i Syd och om hur de utmanar oss. Gör det!
Del 1
Del 2
Del 3
Och glöm för allt i världen inte att beställa Björn Fjärstedts bok i samma ämne! Den är synnerligen läsvärd och ett snudd på måste för alla församlingsledare som är läskunniga. Om den skriver jag mer någon annan gång.

USAs högsta domstol utan protestantiska kristna

CNN rapporterar om att USAs högsta domstol inom kort kan vara helt utan protestanter. För bara några årtionden sedan hade blotta tanken på en sådan utveckling varit skrattretande. Det kanske inte har så mycket med oss i Sverige att göra, men ett par trådar kommer fram som viktiga och väsentliga även för oss.

Dels handlar det om de nordamerikanska mainlinesamfunden (vi kanske skulle säga "folkkyrkliga", men det är en term som egentligen blir helt meningslös utan för det germanska språkområdet), de traditionella och numera rätt meningslöst liberala, som minskat rejält i inflytande, självbild och storlek under mer än 50 års tid. Sammanslagningar som ELCA eller Presbyterian Church (USA) har inte förmått hindra detta. På så vis har en förskjutning skett där USAs befolkning allt mer lämnat de protestantiska (inte sällan förtvinade) rötter som landet byggt på.

Dels, vilket är av intresse för oss, så har de evangelikala och eller karismatiska samfunden, genom sitt betonande av hjärta framför hjärna, inte direkt bidragit till en hög status för juridiken, som ju är en dissikerande vetenskap, med i vart fall en längtan efter att vara objektiv och skarpsynt. Så vilka är det då som tagit över?

Katolikerna. Och judarna, men de har ofta läst på katolska skolor - de var portade av de protestantiska lärosätena. Som den gode professor Bexell brukar säga, "Den romersk-katolska kyrkan är i första hand ett rättssubjekt", med egen lagstiftning och en juridisk tradition som är dubbelt så lång som den svenska. Där har sinnenas skärpa betonats. Minoriteten har fått stort inflytande.

Av detta kan vi lära oss dels den vanliga läxan av att titta på USA-mainline-protestantism. It is broken, it won´t work. Samma läxa kan vi förvisso lära oss av att blick på stora delar av svenskkyrkligheten! Den andra läxan är intressantare:

Vässade sinnen, Herre oss giv,
som förmår skära
märg, ben med kniv
Frilägga sanningen
den du oss ger
men som i Sverige
ofta tryckts ned.

Tag mig då Herre, i detta land
låt mig få lära
tankar ibland
som kan förändra
ont bryta ned
så att din himmel
fylls utav fler.

(Jesus för världen, av Lina Sandell-Berg)

New age - verkligheten = 0-1

Östersundspostens Jens Ganman har varit på föredrag med Kay Pollak. Publiken är nöjd på förhand. Men journalisten och krönikören Ganman är, för att uttrycka det försiktigt, an något annorlunda uppfattning.

Två flaggor hänger ner från taket. 

En med en glad gubbe på, en med en ledsen. 

Redan där är det farligt nära en NileCity sketch, men Pollaks publik verkar inte bry sig.

Bilden är obetalbar, men jag kan inte sno den av upphovsrättsskäl. Det är verkligen en glad och ledsen gubbe...

Han spottar ur sig påståenden och anekdoter, och mer än en gång hajar jag till och tänker: ”Men vänta nu ... vad SÄGER  han..!?”

Exempel: 

”Det är som med de mentalt störda på olika  sjukhus och så, som hittar på saker de blir störda av.”

Här blir det ett dilemma för mig när jag läser en sak som denna. Endera så har Pollack låtit bli att tänka på denna punkt, vad det är han säger. Eller så är han en strikt följare av någon slags karmalag - det är den sjukes fel att den sjuke är sjuk, och det bygger på händelser kanske i ett tidigare liv... För en kristen förståelse är detta väsenfrämmande!

I Pollaks världs finns inga psykopater, inga mytomaner, inga hustrumisshandlare, inga sadister, inga bedragare, inga fascister, inga pedofiler ...

Där finns bara offer.

Inga förövare.

Och människor som är kränkta, ledsna eller orättvist behandlade ska inte söka tröst eller upprättelse.

De ska blicka inåt. 

Välja glädje.

I "så som i himmelen" är nyckelrepliken "det finns ingen synd". Lite märkligt i en film med hustrumisshandel, mordförsök, otrohet m.m. Men visst. Dilemmat är ju då att den som gör ont blir en annan, en utomstående. Möjligheten tillupprättelse och förlåtelse är i princip borta. Så dem som Pollack talar till måste per automatik vara de hunsade, de slagna, de som är offer. För hans budskap är inte riktat till någon som i någon situation inte är ett offer.

Föredraget avslutas med att Pollak sätter på Queens ”I Want to Break Free” och ropar:

”Du skapar din egen verklighet!”

Då är det inte bara farligt nära Ricky Gervais rollkaraktär David Brent, när han håller ­föredrag i ”The Office”, och avslutar sitt föredrag med att spela ”Simply the Best”. 

Det ÄR The Office. 

Eller valfritt Amway-möte.

Verkligheten överträffar dikten. 

Än en gång.

Bloggtips

Fascinerande nog finns det läsare även av denna blogg. För dig som uppskattar det jag skriver, eller bara tycer att det är goja - passa på att läsa det kanske vassaste liket i bloggosfären - Ärkebiskop Cranmer (död 1556). Läsvärd utöver det vanliga, särskilt nu i valtider. Skriver på utrikiska, men är väl värd att lägga tid på.